Ja, jag skriver till och med att att världen också har levt med det eftersom det i grunden ändrat inriktningen i utrikespolitiken (mer proisraelisk och nästan helt inriktad enbart på vårt närområde), biståndet (som minskats och dessutom mer definierats i handelspolitiska termer) och klimatpolitiken (få utomlands anser längre att Sverige går i spetsen för grön politik). 

Avtalet som innebar att ett högerextremt parti fick avgörande makt över en svensk regering har dessutom starkt påverkat bilden av Sverige utomlands; många progressiva krafter runtom i världen blev mer eller mindre chockade över att det som en gång var ett föregångsland nu blivit något annat. 

Tidöavtalet är av så avgörande karaktär att man nog får gå tillbaka till det tidiga trettiotalets Sverige för att hitta ett lika omvälvande skifte i svensk politik. Då inleddes det politiska samarbetet mellan arbetare och bönder som till slut skapade ett mycket annorlunda Sverige: Folkhemmet, och några årtionden senare en modern välfärdsstat. 

Den progressiva välfärdsstatens era var en självklarhet för de allra flesta fram till någon gång på åttiotalet och från nittiotalskrisen och framåt var den i praktiken över. Sverige stod utan en berättelse om vad landet, dess väljare, dess politiker, egentligen ville göra med det svenska samhället. Svensk politik, även under röda regeringar, hanterade kriser i kapitalismen, de byggde inte nya samhällen. 

Den djupaste innebörden av Tidöavtalet är att det startade en ny berättelse om vad politik är – och den kom från höger. Till och med från ytterhögern. Den berättelsen är nationalistisk, den är marknadsdoktrinär och den befäster egentligen det som inträffade redan för flera årtionden sedan: vänstern och arbetarrörelsen har helt enkelt inte längre det så kallade problemformuleringsprivilegiet. 

I och med Tidöavtalet stod det för alla helt klart att Sverige definitivt lämnat den föregående epoken bakom sig och börjat något nytt. Ty även om sådana som jag naturligtvis upplever denna nya era som djupt bakåtsträvande så gör stora delar – parlamentariskt sett en majoritet – av väljarkåren inte det.  

Tidöavtalet bekräftade i själva verket något som redan inträffat: att inga idéer eller visioner om ett mer jämlikt, mer progressivt samhälle längre dominerar den politiska debatten eller fantasin. 

Det är mot detta epokgörande faktum – för mig ett mycket sorgligt faktum – som vänsterns och arbetarrörelsens opposition måste mätas. Vad man då ser är en opposition som helt enkelt inte förmått svara på det avgörande som inträffat. Kritiken mot Tidöregeringen har hitintills rört sig enbart på den dagspolitiska nivån. 

Visst, det har varit bra kritik, mot skattesänkningar, frånvaro av investeringstänkande, kraftigt sänkta klimatambitioner och så vidare. Men det som inte setts till är någon idépolitisk hetta eller visionär styrka som utmanar Tidöregeringens grundläggande berättelse om detta land.  

Jag tror att folk i allmänhet känner av det. De hör inte några verkligt mobiliserande signaler från oppositionen om vilket slags samhälle som den önskar och vill ha. Vad de hör är klagovisor över en regering och jag märker att många reagerar på det: Vad vill ni egentligen själva? 

Under de två år som gått sedan Tidöavtalet kungjordes borde alla inom vänstern och arbetarrörelsen ha satt sig ner och börjat fila på ett verkligt ambitiöst reformprogram – jag brukar kalla det för ett efterkrigsprogram – för att reparera de skador som nyliberalismen åsamkade samhället redan långt före Tidöavtalet. Och dra ut nya linjer mot framtiden. 

Vi lever faktiskt nu i skiftet mellan tidevarv. Tidöavtalet i sig utgjorde bara bekräftelsen på att något avgörande redan inträffat i det svenska samhället: en förlust av visioner från vänstern och arbetarrörelsen. 

Så här kan vi inte ha det.