Jag har gått runt i en känsla av att allt går åt helvete och att hela världen är inbegripen i en konspiration som tillåter det. Inte bara tillåter – underblåser.

De riktigt mörka krafterna har vädrat morgonluft och alla andra har lagt sig platt. Den förhärskande politiska strategin har varit att spela på motståndarens planhalva enligt teorin att om man ska få chans att presentera någon som helst politik måste man acceptera deras problemformulering. 

Även rimligt progressiva förslag för att bryta fattigdom har ramats in i en berättelse om att samhället har misslyckats med integrationen och att invandringen har varit för stor. 

Vän av ordning skulle kunna påpeka att utan invandring och öppenhet skulle hela Sverige vara ett litet fattigt land i världens utkant. Men någon vän av ordning har inte fått höras i det offentliga.

Jag förstår varför. Känslan av att vara i det förlorande laget i kriget mellan gott och ont har varit överväldigande och att få någon som helst chans att säga någonting har varit viktig. 

Men för varje triangulering har de goda samtidigt vridit debatten än mer i de ondas riktning. Uppenbart har det varit fel strategi att gång på gång sparka över bollen till motståndarna i tron att man ska få vara med och spela.

Jag satt på nattåget upp mot Norrbotten när valresultaten från EU-valet började rulla in. Marin Le Pens parti tog var tredje röst i Frankrike. I Österrike blev FPÖ största parti. AFD gick fram stort i Tyskland. Flera mer eller mindre öppet fascistiska partier gjorde rekordval. 

När jag bäddat ner mig i underslafen och vi rullade in mot Gävle kom de första siffrorna för Sverige. Och vi gick mot strömmen.

Trots trollfabriker, desinformation och en osedvanligt aggressiv valkampanj fick Sverigedemokraterna bara drygt 13 procent. Var fjärde väljare har lämnat dem sedan riksdagsvalet 2022. 

Att Liberalerna lyckades hålla sig kvar är nästan lika stor skräll som att Miljöpartiet blev större än Sverigedemokraterna och att Vänsterpartiet knep ett mandat till.

Sedan dess har SCB:s partisympatiundersökning och Ekots stora mätning kommit och de pekar i samma riktning. Sverige vill något annat än att fortsätta ökenvandringen. 

Nu är det upp till de demokratiska krafterna att förvalta folkets signal. Det är dags att räta på ryggen och ge plats åt annat än kulturkriget i den politiska debatten. Det får vara slut med låtsasdebatt, ordvrängningar och triangulering kring invandring. Sverige förtjänar bättre än att trumpifieras än mer.

Den som trivts allra sämst i kulturkriget är, föga förvånande, den kraft som i mer än hundra år genomfört reform efter reform för att ge vanligt folk ett bättre liv – arbetarrörelsen. 

Visst måste man ha värderingar och en idé med sin politik. Den demokratiska socialismen är en alldeles ypperlig sådan. Men den är inget värt om man inte också använder den för att förändra och förbättra. Just i den skärningspunkten trivs arbetarrörelsen. 

Socialdemokratins bästa gren är reformer. Det är landets historia full av exempel på. Men den senaste tiden har man ägnat sig åt rannsakning. Det bör man väl göra, speciellt efter en valförlust. Inget fel i det. 

Men nu får det vara slut med självspäkning. Sverige förtjänar en socialdemokrati som pekar ut en riktning, tar ledning och gör det med konkreta förslag på förändringar. 

Magdalena Anderssons tal i Almedalen var en bra start på den vridningen. Det var djupt ideologiskt, startade med att fördöma bombningarna i Gaza, fortsatte med att peka på vad som skett i Sverige när samhället dragit sig tillbaka och så målade hon upp en dröm om en bättre framtid. 

Därefter följde, som sig bör när socialdemokrater talar, en räcka med förslag för rättvisa och jämlikhet, allt från att avskaffa karensavdraget till att beskatta bankernas hutlösa vinster. 

För få, sa kritikerna efteråt. För ideologiskt och inte konkret, hörde jag i gränderna när jag lämnade scenen vid Almedalen. Jo, nog hade man kunnat önska fler, men riktningen var tydlig.

Ytterhögerns tillbakagång i Sverige gör dem än mer aggressiva i både ord och handling. Åkessons sossehat gick inte att ta miste på i hans tal några dagar tidigare. Han vill inget annat än att piska tillbaka alla andra i hans fålla igen. 

Magdalena Anderssons tal var, som sagt, en början på en väg bort från den dypöl där den politiska brottningen befunnit sig i flera år nu. Jag hoppas verkligen att hon håller i. 

Att vi får se mer av både ideologi, framtidshopp och konkreta reformer. Och mindre av kulturkrig och självspäkning.