Först ut har vi anklagelser om valfusk av typen “SD hade 18,8 procent i vallokalsundersökningen innan SVT manipulerade siffran till 13,9 procent”. Orsaken? Grafikstrul hos SVT. Här möter vi högern i ett fritt tillstånd av förnekelse. Man klänger sig fast vid en falsk bild av verkligheten för att slippa konfronteras med vad som sker. 

Därefter genomsköljdes X av unkna folkutbytesteorier, på slött rengjort salongsspråk: “demografiska förändringar” i kontexten av att väljare med invandrarbakgrund tenderar att rösta vänster och därför slussas in en masse av vänstern. Något som Kristdemokraternas nyvalda Europaparlamentariker Alice Teodorescu Måwe fann lämpligt att lyfta vidare in i Aktuellt (10/6) “Vi börjar närma oss det som vi diskuterat teoretiskt under ganska lång tid. Nämligen hur en demografisk förändring faktiskt kommer påverka valresultatet”. 

Ett moderat kommunalråd i Uddevalla går ännu längre och skriver “Fullständig vänsterdominans i Göteborg. S,MP och V är var för sig större än M. Vad är det för fel på folk?” (X 10/6). 

Göteborgsmoderaternas svaga resultat bottnar i att det föreligger något fel på människor. Allra längst går SD-ledamoten David Lång som helt enkelt angriper en reporter under valnatten (Expressen 9/6)

Vi ser här en upprörd höger i fasen av ilska. Tankarna kretsar kring frågor som “varför? Det är inte rättvist!"; "Hur kan det här ske?"; "Vems fel är det?"; "Hur kan det här hända?". Skulden vilar inte över de egna leden, en dålig valrörelse eller en dålig politik, utan på… Socialdemokratin, invandringen, människor och Expressens reporter.

I andra änden sorgespektrat finner vi den brittiska högern, som förbereder sig inför en massiv förlust i det kommande parlamentsvalet efter 14 år vid makten. Mätning efter mätning visar på ett förkrossande försprång för Labour. Välvilligt inställda kolumnister tipsar om att minimera förlusterna eller att satsa på taktikväljare för att säkra tillräcklig bas inför en framtida återuppbyggnad av partiet. 

De befinner sig i stadiet av förhandling, med förhoppningen om att undgå en fullständig partikollaps. En förhandling om den fortsatta existensen med gud, eller det närmsta gud man kan komma i valsammanhang: en framgångsrik valstrategi.

Inom partiet råder splittring, uppgivenhet och apati, enligt interna källor (Politico 31/5). Stämningen beskrivs som en likvaka, aktivister som arbetat för Tories under lång tid överväger att inte rösta alls eller att rösta Labour, finansieringen av valkampanjen är otillräcklig och man uttrycker avund inför Labours partistruktur - ren depression och förtvivlan inför partiets ändlighet. Vad är poängen med alltihop, varför ska jag ens rösta på mitt eget parti?

Som spiken i kistan har två av landets rikaste män, och tidigare konservativa anhängare, förklarat sitt stöd till Labour. John Caudwell och Jim Ratcliffe uppger sig ha större förtroende för Labour i frågor som berör ekonomi, tillväxt, välfärd och klimatet. Ingen av dem ger uttryck för några djupare vänstersympatier i övrigt. De åskådliggör snarare högerns postliberala våndor där ekonomisk stabilitet och klimathotet kräver statliga interventioner, med eller utan nationalistiska förtecken. En form av pragmatisk acceptans som omfamnar den oundvikliga framtiden och gör det bästa av den. 

Hur Tories stakar ut vägen efter valet är intressant. Kanske lyckas de separera sig från tidigare ekonomiska misslyckanden utan att kollapsa i ren nostalgi och populistisk auktoritarism. Till skillnad från svensk höger.