Med anledning av julrimmets tioårsdag gick jag tillbaka och läste gamla meddelanden, och det slog mig hur mycket tonen har förändrats. Huruvida det beror på att jag blivit äldre och mer cynisk, eller att världen faktiskt blivit mörkare, låter jag vara osagt. Men medan jag 2015 glatt rimmade ”Snapchat i varenda smartphone" med ”Zara Larsson fyllde arton”, har rimmen blivit desto dystrare med åren; ”ett år av fasa”, ”barn i Gaza” och så vidare.
Tyvärr speglar detta ett år som har varit just mörkt. Folkmordet i Gaza har fördjupats med katastrofala följder, Rysslands anfallskrig fortsätter att skörda liv, och gängvåldet här hemma har nått nya bottennivåer. Samtidigt pressar stigande arbetslöshet och skenande elpriser många hushåll till det yttersta.
Politiskt har Sverige tyvärr inte bjudit på några vidare ljusglimtar. Ulf Kristerssons regering har mestadels ägnat sig åt tafatta försök att framstå som handlingskraftig, medan de åtgärder som införts – alltifrån visitationszoner och anonyma vittnen, till stöd för EU:s massövervakning – fått hård kritik från experter och hittills gett till synes begränsade resultat.
Oppositionen har inte heller rosat marknaden. Jag minns en tid när Socialdemokraterna utmärkte sig för pragmatism och en förmåga att anpassa sig utan att för den sakens skull förlora kärnan av sin ideologi. Det känns som en annan tidsålder. Idag framstår de som oförutsägbara. Ena dagen omfamnar de Nato, för att nästa dag marknadsföra en stram migrationspolitik som typiskt socialdemokratiskt tankegods. Och var de står i frågan om ny kärnkraft – det vet ingen.
Vänsterpartiet har under Nooshi Dadgostars ledarskap fortsatt röra sig högerut, där traditionellt viktiga vänsterfrågor – som radikal klimatpolitik och fokus på arbetarfrågor – strategiskt tonats ner för att framställa partiet som ett regeringsdugligt alternativ inför valet 2026.
Men trots denna gråhet tycks en viss nostalgisk glädje blomstra inom populärkulturen inför 2025. Oasis gör comeback med femtioelva spelningar i England, Kent håller hov på 3Arena åtta år efter “det riktiga avskedet”, och Ronny & Ragge ska ut på vägarna igen för att ”pöka”.
Dessutom gör Den nakna pistolen (1998), Freaky Friday (2003) och Frankenstein (1931) comeback på Hollywoods vita dukar. Vilket inte helt osökt får en att börja fundera på om det även finns utrymme för några återkomster på den politiska scenen.
Att Donald Trump snart återvänder till Vita huset vet vi redan. Men i Sverige? Under året som gått har vi fått bevittna mindre lyckade försök – som Fredrik Reinfeldts tid som ordförande för Svenska Fotbollförbundet (som tack och lov löper ut vid årsmötet i mars) eller Anna Kinberg Batras korta sejour som landshövding (och maken Davids lika korta sejour som ”first lady”). Ändå kan man inte låta bli att drömma lite större.
Tänk om vi kunde få en kristdemokratisk partiledare som faktiskt värnar om kristna värderingar? Eller en liberal partiledare som rent av är liberal? En socialdemokrat som brinner för solidaritet och rättvisa? En vänsterpartist som tar kampen för arbetarklassen? Och varför inte en moderat som på riktigt står upp för begreppet frihet? Jag har ingen lista med namn (även om jag fortfarande drömmer om dagen då Håkan Juholt återvänder och sätter klägget på plats).
Men Sverige behöver återförenas med sina värderingar – de som Sverigedemokraterna trasat sönder med sin polariserande retorik, sina importerade kulturkrig och fascistiska förebilder.
Precis som populärkulturens comebacks kan ge en känsla av trygghet och igenkänning, finns det politik som förtjänar en renässans. En återkomst till det som en gång gav oss något slags riktning och framtidshopp, oavsett höger eller vänster.
Så när jag nästa år sätter mig ner för att skriva mitt elfte julrim, hoppas jag att det på nytt kan få präglas av lite glada nyheter. Kanske att jag får rimma ”solidaritet” med ”värdighet”, eller varför inte ”honnör” med ”eldupphör”. Det är comebacken jag önskar mig 2025.
