Till bokmässan i Göteborg for jag för att prata om min roman om Cornelis Vreeswijk och det gjorde jag också, jag till och med sjöng. Men det jag ska minnas av bokmässan är inte det, och det är inte ens att jag sittande utmattad i en korridor såg Joyce Carol Oates svepa förbi och hur jag häpnade över hur pigg denna 86-åring verkade. 

Nej, det jag ska minnas är denna ändlösa ström av fredliga människor som passerade mellan montrarna, ovanliga och vanliga människor och att jag tänkte att om denna massa fick bestämma vilket slags samhälle vi skulle ha, då skulle det med stor sannolikhet bli ett långt mer anständigt samhälle.

Nyligen, inför regeringens budget, lät Dagens Nyheter ett opinionsinstitut fråga människor hur de skulle fördela 50 miljarder om de fick chansen. Ytterst få ville lägga dem på skattesänkningar, alltså det som regeringen gör när den delar ut skattelättnader för ”främst inkomstgrupper med höga inkomster”, som det bokstavligen står i nådiga luntan. Vanligt folk ville i första hand lägga pengarna på vård och skola. 

Folk tänker på det viktiga. På det som verkligen betyder något på en planet bebodd av civila.

Det verkligt intressanta är att det visar vad som spontant dyker upp i en människas medvetande när fördelningsfrågor dyker upp: Folk tänker på det viktiga. På det som verkligen betyder något på en planet bebodd av civila.

Jag såg folkmassorna välla fram under helgen, samtidigt som Israel flygbombade Libanon för att desarmera Hizbollah. Men jag är rätt säker på att när detta inferno strök mot utkanten av folks medvetanden i hallarna så var det de civilas lidande de i första hand tänkte på. Hundratusentals på flykt, demolerade hus, oro för ett fullskaligt krig.  

Folk tänker i första hand på folk. Vi bebor en planet av civila. 

Jag satt i olika politiska scensamtal på mässan. Flera gånger var haveriet med S-lotteriet uppe. Hur är det möjligt att något sådant ens inträffat? Förklaringarna är många och självklara: att vi lever i ett alltmer marknadsaggressivt samhälle; att ideologin i S utarmats. Men den väsentliga förklaringen till lotterihaveriet tror jag är en annan: att det socialdemokratiska partiet tömts på medlemmar. Ett parti som saknar folk anlitar istället aggressiva telefonförsäljare för att nå folk. 

En gång i tiden kunde man på ett lokalt S-möte stöta på såväl småföretagare och fackliga kämpar, ideologiska fyrbåkar och extremt praktiska kommunpolitiker och – framför allt – helt vanliga medlemmar som varken var fanatiska eller drev några smala egenintressen utan bara ville vara med i ett litet kollektiv på denna planet av civila. Olika människor satt sida vid sida i ett rum, en lokal, ett Folkets hus och de utgjorde den avgörande moraliska kompassen för en rörelse. Och de köpte ofta lotter, ansikte mot ansikte med någon de var mer eller mindre bekant med.

Den helt avgörande förändringen i svensk politik – och i politik överallt – är att vanligt folk i så liten utsträckning numera är medlemmar i olika organisationer, inte minst de kollektiva skapelser som ett parti alltid utgör. I ett individualistiskt, kapitalistiska samhälle är partier några av de sista öarna av kollektivism – de är motsatsen till ett atomiserat, nyliberalt samhället. Även de borgerliga partierna är paradoxalt nog kollektiv.

SD har en femtedel av väljarkåren. Men 2023 hade SD cirka 35 000 medlemmar. Det är nästan ingenting, det finns ingen samhällsförändrande kraft i den siffran. Socialdemokraterna har två-tre gånger så många medlemmar – men det är också nästan ingenting. Den överväldigande massan av sverigedemokrater är enskilt och oorganiserat missnöjda, men det gäller tyvärr också socialdemokratin. Det är högern som alltid tjänar på att missnöjet blir enskilt.

Vänstern och arbetarrörelsen kan drömma hur mycket som helst om ett annat samhälle. Men utan medlemmar, utan vanligt folk, går det inte att förändra något. Inga tankesmedjor eller ledarsidor i världen kan rubba detta faktum. En partisekreterares främsta uppgift bör alltid vara att öka medlemstalet.

Vänstern tjänar på kollektivt missnöje. Det är då känslan kommer att vi bebor en planet av civila och det är då den moraliska kompassen uppstår.