Trygghet är att våra ungdomar lämnar skolsystemet med adekvat utbildning, men den tryggheten är dyr – och politikernas förslag är oroväckande billiga. 

Det finns inga lagar eller avtal som reglerar förutsättningarna för undervisning, vilket innebär att 290 kommunala och över 750 fristående huvudmän får leka skola precis som de vill. 

34 elever i varje klass? Det låter klokt. Tvinga lärare att undervisa 23 timmar i veckan utan möjlighet till för-och efterarbete? Ännu klokare. Inga speciallärare? Klokast. 

När det pratas om trygga skolor är det egentligen det här som borde diskuteras. Partier av alla färger är ansvariga för haveriet där mandatperioderna avlöst varandra utan att någon tagit tag i det. 

Vi har hamnat i ett läge där en femtedel av niondeklassarna inte är behöriga till gymnasiet, juriststudenter inte kan ta till sig en större mängd text och studenter på Handels behöver extra stöd för att klara matematiken. Är det trygghet? 

Lärare skriker efter reglerad undervisningstid, planeringstid och klasstorlekar, ett regelverk för deras förutsättningar men får i stället snabba, inte sällan populistiska, lösningar som svar. 

Politiker har systematiskt skurit ned på skolan i decennier, men förra året blev ett rekordår då skolor över hela landet larmade om att de inte längre skulle kunna följa skollagen. Företrädare för Tidöpartierna gick ut med armarna i kors i en debattartikel och sa att de inte längre kunde blunda för skolans problem. Äntligen, tänkte lärarna – tills de läste vidare.

Tidöpartierna kunde alltså inte ”blunda för mobiltelefonernas roll i skolans problem” och lanserade därför mobilfri skola – men många skolor har varit mobilfria i flera år. Narrativet att skolans problem kan lösas med gratismetoder som innebär att lärare får mer att göra är uttjatat. 

Reglerade klasstorlekar så att vi hinner se och hjälpa alla elever? Nej, men ni får däremot beslagta dina 33 elevers mobiltelefoner, lägga i en röd låda, bära över skolgården, låsa in i ett kassaskåp och sedan successivt dela ut dem under din planeringstid när eleverna ska till tandläkaren, skolka eller gå hem.

På pressträffen sa Johan Pehrson att skolpersonal ska få mandat att genomsöka elevers väskor efter vapen och att larmbågar kan användas vid gängkonflikter. Läs det igen. Genomsöka elevers väskor efter vapen. Billig metod – check. Lärare får mer att göra – check. 

Och vi måste stanna upp vid själva vapenletandet. Ska läraren, som ska skapa förtroendefulla relationer med sina elever, gå fram till elever som misstänks ha vapen och be om att få genomsöka deras väskor? 

Tonåringar med vapen brukar sällan vara sugna på att vifta med dem, men om det nu skulle ske, vad ska läraren göra då? Försöka ta pistolen? Leka sheriff och snurra ner den i fickan? Kanske blir det en brottningsmatch som slutar med att pistolen avlossas. Vad tryggt! 

Reglerad planeringstid för att skapa kvalitativ undervisning? Nej, men däremot får ni mer tid till att leka polis.

Om politiker verkligen vill komma åt kriminalitet bland unga kan en idé vara att sluta skära ner på kuratorer och socialpedagoger i utsatta områden där elever varit offer eller gärningsmän i gängkonflikter. Att i stället placera en larmbåge i skolornas entré är inget att än ytterligare ett svek.

Trygghet är en skola där lärare får fokusera på undervisning och elever på kunskap och vägen dit går genom att lärarna får tid för sitt uppdrag, inte tid för att muddra elever. En annan trygghet är att politiker tar sitt ansvar.

Hanna Garberg ärsvensklärare samt förhandlingsombud och huvudskyddsombud Sveriges lärare Stockholm.