De senaste veckorna har vi sett fruktansvärda massakrer på civila i kustområdet i Syrien. De dramatiska händelserna inleddes med att den gamla regimens militärer utförde ett bakhåll i kuststäderna mot de nya säkerhetsstyrkorna och dödade hundratals av dem.
I området bor det främst alawiter, en minoritetsgrupp med rötter i Shia och som Assad-familjen också tillhörde. De som utförde bakhållet kommer härifrån. Men de flesta alawiter har inte valt att styras av Assad, det var inte heller alawiter som grupp som utförde attacken.
Situationen i landet är på helspänn, efter 40 år med en brutal diktatur som spelade ut grupper mot varandra och satte flera alawiter på de tyngsta posterna. Det har skapat agg och hat.
Samtidigt har tusentals officerare och andra offentligt anställda blivit arbetslösa efter diktatorns fall och det gör att många män lockas in i stridigheter med löften om ett bättre liv. Ekonomin är i botten, 90 procent av Syriens befolkning lever under fattigdomsgränsen.
Efter attacken från Assad-trogna miliser kallades beväpnade män in från närliggande syriska områden för att få bukt med oroligheterna. Enligt vittnen på plats var flera av dessa utländska jihadister med koppling till SNA som får stöd av Turkiet. Det är i huvudsak dessa som ska ha massakrerat och plundrat civila alawiter. Dessa jihadister är löst sammansatta grupper som styret i Damaskus inte verkar ha kontroll över.
Efter 14 år av inbördeskrig finns det många stridande grupper och en hel del vapen i omlopp. Med det sagt, ligger det yttersta ansvaret för att säkerställa säkerheten på just den nya ledningen.
Syrien måste lära av Rwanda. Folkmordet 1994 var en av de värsta massakrerna i modern historia. Omkring en miljon människor, främst från folkgruppen tutsier, dödades av hutu-miliser och den dåvarande regeringen. Under perioden efter folkmordet fanns en stor rädsla för hämndaktioner på hutuer, men det inträffade inte.
Rwanda använde sig av Gacaca-domstolar, traditionella lokala domstolar, för att snabba på rättsprocesserna. Hundratusentals misstänkta för folkmordet dömdes.
Internationella krigsförbrytartribunalen för Rwanda ställde högprofilerade gärningsmän inför rätta. Försoningsprogram genomfördes.
Många syrier har lyft just frågan om rättskipning. Ju längre tiden går utan att förövare från den gamla regimen ställs inför rätta, desto mer ökar frustrationen och risken för att olika grupper tar saken i egna händer.
Nu har det bara hunnit gå fyra månader sedan diktatorn i Syrien störtades. Och behoven är enorma i landet eftersom regimen lämnade efter sig ett sargat land där exakt allt är eftersatt.
Jag hörde en syrier säga: ”Vi levde i 40 år under diktatur, ge oss lika många år att forma om samhället.” Ingen trodde att Syrien skulle bli Belgien över en natt, allra minst syrierna själva.
Men de närliggande länderna – Turkiet, Israel och Iran – underlättar inte direkt. Alla har sina intressen och drar i olika grupper som en slags proxy.
Israeliska regeringen försöker spela ut syriska druser mot resten av Syrien, har bombat på flera håll och vill kontrollera en djupare gräns inne i Syrien med säkerhet som förevändning. Det upptrappade våldet och tonläget från Netanyahu bådar inte gott.
Turkiska ledningen vill kontrollera kurderna och har investerat så mycket i Syrien att få beslut lär kunna göras utan Erdogans godkännande.
Varje överenskommelse och avtal som leder bort från blodsutgjutelse och våld är en seger.
Iranska regimen vill ha kvar korridoren till Libanon och Hizbollah och fortsätter att stötta och uppvigla vissa grupper i Syrien för nå det intresset. Många analytiker pekar ut just Iran och Hizbollah som bidragande orsak till de två senaste veckornas kaos. Även om Iran förnekar inblandning.
Så länge alla dessa länder tänker kortsiktig kommer Syrien inte ha en chans att läka och hitta en väg framåt.
Samtidigt finns det ljusglimtar. På flera håll i landet har demonstrationer mot massakern på alawiter ägt rum. Flera syriska människorättsorganisationer har höjt rösten mot övergreppen och krävt att förövarna ska ställas inför rätta. Sist men inte minst är avtalet med kurderna ett hoppfullt steg.
Varje överenskommelse och avtal som leder bort från blodsutgjutelse och våld är en seger.
