Det som pågått i två år är ett systemskifte. För en socialdemokrat förnims det som en ny, nästan institutionaliserad nivå på det klassiska sossehatet: Sittande regering vill slå sönder det folkrörelse- och folkbildningssverige som en gång lyfte oss ur ett reaktionärt förflutet.

För vanligt folk har de två år som gått stärkt känslan av att man får vänta längre i sjukvården och vara än mer beredd på att tågen inte går som de ska. Många känner en hemlig tröst när de tankar bilen med bensin och ser att priserna inte längre är skyhöga. Några av dem tittar upp mot de koldioxidfyllda skyarna med dåligt samvete och några undrar varför det inte vore bättre att klämma åt storstadsbilismen och istället stödja dem som inte klarar sig utan bil på landsbygden. Men ingen politisk opposition säger det med övertygelse och kraft.

För de sjukskrivna och arbetslösa som i valet 2022 i förtvivlat missnöje la sin röst på SD, har situationen gått från dåligt till värre. I detta nu går den ekonomiska politiken från de åtstramningar som inflationsspöket togs som felaktig förevändning för – till en ny era av skattesänkningar för dem som redan har det bra. Den budget som nu lanseras är en klassisk högerbudget.

Finns det en ilska mot detta ute i landet? Det gör det. Men den har inte formats till någon egentlig motrörelse. Jag möter massor av nedslagna människor som avskyr regeringen men de verkar liksom ensamma. Jag tror att de – liksom jag – också är nedslagna därför att allt politiskt tänkande idag inramas av två ting som obönhörligt drar all politik högerut: Upprustningstänkandet och gängkriminaliteten.

I stort sett är alla partier ense om den våldsamma militära upprustning som nu äger rum. Det är inga problem att ordna fram ständigt mer resurser till Försvarsmakten men näst intill omöjligt att frigöra medel till en upprustning av en krisande välfärd. När dessa frågor omger all politisk fantasi driver politiken på makthavarnivå åt höger och orsakar bland vanligt folk uppgivenhet. Detsamma gäller kriminaliteten: Varje nytt dåd bidrar till att, med GW Perssons ord, möblera en polisstat istället för att skapa en fredlig armé av socialarbetare, fritidspedagoger och idrottsledare.

Det parti som på allvar skulle kunna gå i spetsen för en verklig opposition mot det bestående är socialdemokratin. Hittills har den inte klarat det. Jo, det har börjat komma lite mer omvälvande krav från socialdemokratin, men de avgörande stegen vågar partiet inte ta:

1. Lanserandet av ett rejält efterkrigsprogram där statliga lån gör investeringar möjliga som lyfter välfärd, infrastruktur och eftersatta förorter.

2. Ett stort, vänsterpopulistiskt löfte om kortad arbetstid som är bra för folkhälsan och samtidigt öppnar för en mobiliserande vänster-högerstrid som inte handlar om kulturkrig.

Så efter två års Tidöstyre råder det ett slags allmän väntan i samhället. Högerlandet Sverige väntar på verklig opposition från det största partiet. Enda sättet att driva fram det är ökad aktivitet från alla gräsrötter. Rätt många intalar sig att Tidöstyret är en obehaglig men övergående parentes och tänker att i nästa val återgår saker och ting till det mer normala. Men Tidöregeringen kan få den ekonomiska konjunkturen med sig, samtidigt som den inte tyngs av de uppslitande inre strider som de senaste s-regeringarna präglades av.

Det är nästan febervarma septemberdagar när jag skriver detta. Som om vädret vill berätta om den stora civilisationskritiska fråga som sittande regering helt enkelt inte bryr sig om: Klimatnödläget. Varje termometer är en opinionsmätare för den biosfär som inte får rösta. Det är som om den verkliga oppositionen flyttat upp i själva atmosfären.