På söndag avgörs ännu ett val där ett parti med nazistiska rötter tvingat liberaler att ta ställning till om de är mer rädda för fascism eller socialism. I Frankrike kan högerextrema Nationell samling komma till makten.
Macrons parti har gjort sitt val mellan högerpopulism och vänsterpolitik. Där vänsterkoalitionen har en bättre chans att vinna över Nationell samling har Macrons parti dragit tillbaka sina kandidater. Ett av skälen är att man inte tror Nationell samling har en grundläggande respekt för rättsstatens principer.
Nationell samling är, likt Italiens bröder och Sverigedemokraterna, betydligt mer genomtänkta i sin politiska vision än de populistiska partier som förr vann röster på att appellera till människans mindre smickrande sidor.
Dagens högerextrema förstår att det krävs mer än avhumaniserande retorik och provokativa utspel. För verkligt skifte behövs lagändringar. Som förvandlar provokationerna till genomförbara projekt, som angiverilagar och återvändandecenter. Diskriminerande politik kräver godtycke och otydlighet för att i gråzonen kunna frångå principen om att lika fall ska behandlas lika. Arbetet underlättas av att de byråkratiska förändringarna sällan slutar i demonstrationståg.
Som människorättsjurist kände jag viss lättnad när Gunnar Strömmer valdes till justitieminister. Av alla som kunde få rollen att genomföra Tidöavtalets betydande rättighetsinskränkningar, satte jag visst hopp till att juristen Gunnar Strömmer – som hade en viktig roll i att Europakonventionen blev svensk grundlag – skulle prioritera rättssäkerhet vid genomförandet.
I den paus som sommaren nu erbjuder från den överväldigande ström av repressiva förslag, tilläggsdirektiv och utspel som Tidöregeringen hitintills levererat kan jag konstatera att min förhoppning var naiv.
Det är skrämmande hur mycket osäkerhet i tillämpningen av lagar vi står inför de närmsta åren. För varje nytt ord som regeringen introducerar i lag krävs år av trög juridisk analys. I de otydligheter och den oförutsägbarhet som uppstår i väntan på tröskandet frodas de politiska förflyttningar som avhumaniseringen banar väg för. Inte minst i ljuset av en skriande brist på domare.
Sådan osäkerhet är självklart alltid fallet vid samhällsförändringar, men det är en relevant skillnad när sådana förändringar görs tillsammans med ett parti med SD:s ambitioner.
Ta exempelvis introduktionen av barnfängelser. Förslaget innebär i sig en betydande förändring men de faktiska konsekvenserna blir svåröverskådliga när förslaget ska införas parallellt med slopandet av straffrabatten för unga lagförbrytare och ökade möjligheter att vräka barnfamiljer.
Till det ska läggas allmänna systemförändringar som ny möjlighet till tidsobestämda fängelsestraff och den övergripande trenden av kortare remisstider, minskad finansiering av civilsamhället och bristande hänsyn till lagrådets synpunkter.
Sammantaget är det svårt att få en överblick om vart hela projektet är på väg, och varje lag som Sverigedemokraterna är med och formar ökar partiets möjlighet att genomföra sin långsiktiga politiska vision.
Med franska valet i bakgrunden lämnar jag åter en vädjan till de liberaler som fortsatt stöttar Tidöregeringen. Gör som Macron med alla hans fel och brister. Inget kan vara värt en antiliberal vansinnesfärd.
Som fransmännen säger: Det vore bättre sent än aldrig. Mieux vaut tard que jamais.
