Rättigheter är vad som skyddar människor mot godtycke, maktmissbruk och exploatering – oavsett om förövaren är staten, arbetsgivare eller andra individer. Det var en av insikterna som en gång drev fram de stora reformerna. När Branting kämpade för rösträtten, när de första lagarna om föreningsfrihet stiftades och när arbetarrörelsen slogs för skydd mot kapitalets övermakt. Då var det fri- och rättigheter som var vägen till ett bättre samhälle. Rättighetsskydd var en grundläggande förutsättning för den rörelse som en gång byggde folkhemmet.
Nu ser vi istället motsatsen. Tidöpartierna skär bort rättigheter bit för bit och bygger ett papieren, bitte-samhälle där visitationszoner införs och medborgarskap ska kunna återkallas. Ett samhälle där poliser blir anonyma och det blir straffbart att förolämpa dem – en politik som snarare för tankarna till feodala relationer mellan undersåtar och överhet än till en modern demokrati. Det är en politik som syftar till att passivisera människor.
Den som inte ser parallellerna till andra historiska skeenden bör studera den demokratiska tillbakagång vi ser i många länder idag. I Ungern har liknande inskränkningar, dunkelt motiverade av ordning och säkerhet, lett till en systematisk försvagning av demokratin. Hur demokratin försvagas i USA ser vi nu med förskräckelse början på.
Det är alarmerande att Socialdemokraterna, i stället för att stå emot, anpassar sig. När ledande företrädare instämmer i Tidöpartiernas förhållningssätt har något avgörande gått förlorat, insikten om att rättigheter ytterst handlar om maktfördelning och ekonomi. De som redan har resurser kan försvara sina rättigheter. De som saknar dem får finna sig i att kontrolleras och saknar möjlighet att ifrågasätta lagar som inskränker deras frihet.
Resultatet blir ett slags omvänd jämlikhetspolitik där de mest utsatta drabbas först och hårdast.
Socialdemokratin har visserligen historiskt satt kollektivet före individen, men då eftersom kollektivets förbättring lett till förbättringar för marginaliserade individer. När man nu istället driver på för att dra in kollektivets rättigheter omöjliggör man sådana förbättringar, då de för individen positiva systemeffekterna saknas. De mekanismer som en gång lyfte samhällets svagaste monteras ned och resultatet blir ett slags omvänd jämlikhetspolitik där de mest utsatta drabbas först och hårdast.
I Tyskland gjorde socialdemokraterna, SPD, ett historiskt dåligt val, samtidigt som högerextrema AfD växte kraftigt. En avgörande faktor var att SPD inte lyckades ge något svar på den auktoritära utvecklingen.
Om Socialdemokraterna vill vara relevanta i en tid av växande auktoritära strömningar kan svaret därför inte vara att anpassa sig. Istället för att gå i den av Tidöpartierna gillrade fällan borde de driva en offensiv strategi för rättighetsskydd – en politik som stärker människor i vardagen och som fokuserar på att bygga kollektiva rättigheter.
En författningsdomstol skulle kunna spela en central roll i detta, för fri- och rättigheter på samma sätt som fackförbunden gjort för arbetstagarnas villkor. Utan en stark institutionell struktur blir rättigheter annars något som bara gäller dem som har råd och makt att hävda dem. Därför bör en frihetsreform innefatta en möjlighet att låta domstolar pröva om en lag är förenlig med grundlag och Europakonventionen.
Men det räcker inte med institutioner. Sverige behöver också en medborgarrättsrörelse, som kan axla den roll arbetarrörelsen hade när det moderna Sverige formades. En rörelse som står på de marginaliserades sida och driver fram förändring.
Det är dags för S att förstå att fri- och rättigheter är mest avgörande för dem som saknar makt och inflytande, de som mest behöver rätten på sin sida. En medborgarrättsrörelse kan bli den nya arbetarrörelsen. Det vore synd om S låter den möjligheten gå förbi.
