Det handlar om att ge polisen rätt att visitera människor baserat på utseende och klädstil, att tvinga offentliganställda att ange misstänkta papperslösa, att ifrågasätta rätten till sympatistrejker, att dra in stöd till civilsamhället, att begränsa presstödet, att lägga sig i utbudet på bibliotek och andra kulturinstitutioners, att politisera tillsättning vid myndigheter och att minska lärosätenas fria roll, för att nämna några exempel.

Allt detta enligt Björn Söders (SD) våta dröm om att använda kulturen för att återskapa ett samhälle som förenar blod och jord – en svenskhet som bara omfattar de med alla sina rötter i Sverige. Och nej, det har aldrig funnits någon sådan etniskt kulturell svenskhet så det går inte att återskapa. Just därför krävs en politik som genomför demokratiska och kulturella begränsningar. 

Projektet understöds av den propaganda som pumpas fram ur ytterhögerns kanaler på sociala media. Publikt drivs propagandan främst av Richard Jomshof (SD), som regeringspartierna gjorde till ordförande i riksdagens justitieutskott. Hans hat och ständiga angrepp på människor som tillhör en enskild religion är närmast fanatisk och skulle få beröm av de styrande i 30-talets Tyskland.

De tre högerpartierna i regeringen låter svansen vifta på hunden, låter det parti som står utanför regeringen ha det största inflytandet över den. De kan inte vara så korkade att de tror att det kommer hålla i längden. Självklart förstår de att den nationella rörelsens politiska gren inte kommer nöja sig med inflytande. All historisk och internationell erfarenhet säger oss att demokratiska högerpartier som släpper fram ytterhögern kommer att bli uppätna. Ett parti som Sverigedemokraterna har en helt annan vision än demokrati för sitt politiska engagemang. 

Jag förstår att högern ville ha en annan regering än den som satt innan valet. Det är deras uppgift. Men att de hatar sossar så mycket att de är beredda att hoppa i säng med fascismen är som att kissa i byxorna. De kan arrangera mingel i Rosenbad i några år, men används samtidigt för att kratta manegen för ett helt annat maktövertagande.

Det är en skrämmande tid vi lever i. Med hela två och ett halvt år kvar till nästa val kan mycket hända. Det kommer bli en hård strid, med helt nya spelregler för oss som tror på demokrati och alla människors lika värde och rätt. 

I den situationen väljer Nooshi Dadgostar (V), enligt Dagens Nyheter, att ”öka pressen på S-ledaren” angående vilka som ska sitta i en högst eventuell ny regering efter nästa val. Hon går så långt att hon skyller valförlusten 2022 på att Magdalena Andersson inte pekade ut ett regeringsalternativ. 

Detta trots att Socialdemokraterna ökade sitt väljarstöd med mer än fem procentenheter till dryga 33 procent och de övriga partierna i den nuvarande oppositionen tappade mer än var tionde väljare. Även oaktat de siffrorna är det konstigt, för att inte säga dumt, att just nu dra igång en diskussion om hur regeringsbildandet hösten 2026 ska se ut.

Det kommer bli en hård strid, med helt nya spelregler för oss som tror på demokrat.

Vi har viktigare saker att ägna oss åt – hindra fascismens framfart – än att dela upp ministerposter som kanske inte kommer finnas. Dessutom går det inte att bestämma någonting innan folket har sagt sitt. De senaste valen har med önskvärd tydlighet visat att man måste förhandla utifrån valresultat. 

Naturligtvis kommer alla de partier som idag är opposition på ett eller annat sätt vara en del av Magdalena Anderssons process för regeringsbildande om hon får den möjligheten. Det förstår väljarna och det förstod de även inför förra valet. Men att idag börja dela ut ministerposter är verkligen att sälja skinnet innan björnen är skjuten. Om det över huvud taget ska finnas något att förhandla om krävs en opposition som opponerar mot den extrema utveckling som sker i landet, inte mot varandra.