Men låt mig först, innan jag kommer till det, uppfylla min plikt som en god palestinier i diasporan och framföra den obligatoriska besvärjelsen: Jag fördömer Hamas, jag fördömer Hamas, jag fördömer Hamas. Vi palestinier kan nämligen inte öppna munnen utan att någon kräver att vi tar avstånd från våld och fördömer Hamas. Sedan blir vi tillsagda att hålla tyst, medan samma personer som kräver att vi fördömer våld dreglar över våra döda och hyllar mord i ofattbar skala. Varje gång en israel dödar är det självförsvar. Varje gång en arab dödar är det en terrorhandling. Det är reglerna vi alla måste foga oss efter.
USA har aldrig hymlat med hur mycket man hatar araber. Men ända sedan den 7 oktober har det hatet ökat till så pass oroväckande nivåer att jag inte längre känner mig hemma i det här landet. Om det inte vore för att jag skapat ett liv och bildat familj här skulle jag dra härifrån direkt. Varför skulle jag vilja stanna i ett land där palestinier är så avhumaniserade att folkvalda politiker, som senator Lindsey Graham, kan fantisera om att släppa en atombomb på Gaza – en plats där halva befolkningen är barn – utan att mötas av någon betydande kritik? Där John Fetterman, som är min senator, öppet hånar propalestinska demonstranter och verkar glädjas oerhört över vår smärta?
Det är också det att jag, bara genom att betala min skatt, är delaktig i slaktandet och svältandet av mitt eget folk. Det blir allt svårare att rationalisera varför jag bor i ett land där en så stor andel av mina skattepengar går till att finansiera krig och vad Kamala Harris muntert beskrivit som ”världens dödligaste militärmakt”. Jag bor i Philadelphia, där skolorna är så underfinansierade att bara fyra av över 200 skolor har heltidsanställda bibliotekarier och 98 procent av skolbyggnadernas vattenkranar har testat positivt för bly. Det finns inga pengar till skolor i USA, men det finns massor pengar till att hjälpa till att bomba skolor i Gaza.
Återigen, USA har aldrig hymlat med hur mycket man hatar araber – i synnerhet palestinier. Jag har utsatts för en hel del rasism, även långt innan den 7 oktober. Otaliga människor har sagt till mig att jag omöjligt kan vara palestinier eftersom palestinier inte existerar. Jag trodde att jag var avtrubbad inför hur avhumaniserade vi är, men blodtörsten har chockat mig.
Vid tiden för Hamas attack hade jag en paus från min krönika i The Guardian för att jobba som copywriter vid en stor reklambyrå. Byråns interna chatt fylldes omedelbart med folk som hejade på när Gaza bombades. Jag var för chockad för att säga något till företagsledningen och om jag ska vara ärlig var jag alldeles för feg. Det är svårt att försörja sig som frilansskribent så jag brukar vanligtvis ta några företagsjobb varje år. Jag ville inte riskera framtida möjligheter genom att säga ifrån så jag höll tyst och väntade på att bombningarna skulle sluta.
Men bombningarna har som vi vet inte slutat. Tio tusen döda palestinier, 20 000 döda palestinier, 30 000 döda palestinier, 40 000 döda palestinier. Det verkar inte finnas något antal döda palestinier som är nog för Israel eller får amerikanska politiker att äntligen säga ”det räcker”. Ett tag var jag tillräckligt vilseledd för att tro att Harris framgångar skulle kunna innebära en förändring till det bättre. Men vicepresidenten har vägrat att frångå Joe Bidens förbehållslösa vapenstöd till Israel. Hon har vägrat erkänna internationell lag. När hon kröntes till demokraternas kandidat i augusti vägrade partiledningen att låta en palestinsk-amerikan tala på stora scenen ens en minut. Så lite tänker demokraterna på oss.
När dödstalen stiger och den humanitära situationen i Gaza – och nu även Libanon – blir allt mer desperat, säger amerikanska politiker på båda sidor till palestinierna att vårt lidande är vårt eget fel. Låt oss komma ihåg när allt det här började: den 7 oktober. Harris upprepade den meningen under sin debatt med Donald Trump. Tim Walz upprepade den meningen under sin debatt med JD Vance.
Men meningen är en lögn. Historien började inte den 7 oktober 2023. Även om det datumet var en tragedi för Israel så har varenda dag de senaste 76 åren varit något slags katastrof för palestinierna. Mina farföräldrar bodde från början i Haifa. 1948, under Nakban, var de bland de 700 000 palestinier som tvingades fly eller förvisades från Israel. Deras hus jämnades med marken. De förlorade allt.
Till slut tog de sig tillbaka till Västbanken, men 1967 blev min pappa tvungen att fly igen. Han blev flykting och har aldrig kunnat flytta tillbaka till det land där han fötts. Han har dock tagit med mig dit på besök. Jag hälsade på i hans by när jag precis fyllt sex år och fick då ett smakprov på hur en palestinsk barndom är – med det menar jag att israeliska soldater sköt tårgas mot mig och gjorde en räd i vår by för att bränna den palestinska flaggan.
Historien började inte den 7 oktober. Men när världen stannade för att sörja dagen blev det ännu en påminnelse om vilkas liv som spelar roll.
