Lilla hunden Cleo låg och sov bredvid mig i soffan, men plötsligt höjde hon häftigt huvudet och reste sig upp. Hon stirrade stint ut i tomma rymden. Hon hörde samma sak som jag från radion: Tre ylande vargungar. Några månader gamla så kallade jättevargar.
Cleo tittade undrande på mig – vad är det här?
Det var förra veckans stora hit i nyhetsflödet och på sociala medier vid sidan av tullkrisen. Och kanske fick historien om den återskapade jättevargen extra skjuts just tack vare Trumps galenskaper: Här var ju tre söta små jättevargsvalpar som alla kunde älska tvärs igenom världstumultet. De var mycket roligare att titta på än den amerikanske presidenten.
Problemet är bara att det inte var några jättevargar, alltså den art som gick under för över tiotusen år sedan i Nordamerika. Det amerikanska biotechföretaget hade skapat tre designade – men i grunden vanliga – gråvargar genom att lägga till några få extra gener i gråvargen.
Hela historien är ganska vansinnig. Den nya genteknologin som utnyttjar verktyget/gensaxen CRISPR – som renderade ett svenskt Nobelpris för några år sedan – har fått gentekniken att ta stormsteg. Företaget Colossal Bioscience har som affärsidé att återskapa utrotade arter – avutrota dem (de-extinct). Bolaget omger sig med en image av att vilja rädda världen från artutrotning och klimatkris. Den ullhåriga mammuten hoppas de ge tillbaka till tundran.
Företaget är värderat till tio miljarder dollar. På sin pråliga och visionära hemsida lyser deras motto: The science of genetics, the business of discovery (Genetikens vetenskap, upptäckternas affär).
De tre ”jättevargar” som nu klonats fram är alltså inga jättevargar – bara en ytterst mikroskopisk del av deras arvsmassa har förändrats. En hybrid har skapats, en gråvarg som ser häftigare ut. Och arten jättevarg utrotades heller inte på det sätt som sker idag, under den stora artdödens era. Det var inte människan som utrotade jättevargen, det var andra predatorer som lyckades bättre i evolutionen.
Knappast någon kan nog låta bli att fascineras av bilderna på de tre valparna med sina mytiska namn – Romulus, Remus och Khaleesi (romersk mytologi och Game of Thrones blandas). Men det behövs inte mycket eftertanke för att känna något annat: Sorg över deras öde.
Dessa syskon föds ensamma in i världen. De har inga andra av sitt slag att vara med. De kommer aldrig att släppas ut i det fria, utan får nöja sig med att leva inhägnat i ett område mycket mindre än vad vilken varg som helst behöver. De kommer inte att bidra till att återskapa och läka något ekosystem.
Och här är hela galenskapen: Det istidsklimat som såväl mammuten som jättevargen levde i finns inte längre.
Än värre är att Colossals verksamhet verkligen kan bidra till att larmen kring den pågående artutrotningen minskar: En utrotad art kan ju återskapas, vi har tekniken, så varför så mycket ångest över artdöden?
Nästan direkt efter att existensen av de tre valparna nådde oss omfamnade faktiskt Trumpadministrationen biotechföretaget: Nu kan vi ta bort skydd för hotade arter, eftersom arter kan avutrotas vid behov.
Men många seriösa genforskare har jublat över Colossals prestation, trots att företaget än så länge inte publicerat något papper som visat hur det gått till.
Bör vi frukta allt detta? På ett sätt: Nej. Människan har i tiotusentals år mixtrat med evolutionen, korsat fram bättre sädesslag, eller hundar och olika tamdjur för särskilda syften. På ett annat sätt: Ja. Risken är att entusiasmen för teknologisk ”avutrotning” skymmer det som verkligen behövs: Minskade utsläpp, restaurering av stressade ekosystem. Istället hamnar fokus på enskilda arter och teknik.
I internationell press har många varit kritiska till hela historien om jättevargarna och liknat det vid en kommersiell PR-kupp. Och kritiken kan fördjupas ytterligare: Det är helt enkelt den mänskliga blicken företaget vill tillfredsställa, något sött, något gulligt, något med namn.
Även hunden Cleo verkade orolig när det valpiga ylandet hördes.
