Arbetet skulle kunna skötas på nätterna, då skulle fler tåg kunna köra på dagtid. Arbetet skulle också kunna göras betydligt snabbare. Men det har Trafikverket, som sköter tåganläggningen och gör upphandling av arbetet, sagt nej till. 

Skälet till detta konstiga nej är att då skulle ett så kallat trådbyteståg” krävas: en specialmaskin som kan göra flera arbetsmoment samtidigt. Statens eget underhållsbolag äger ett trådbyteståg. Men Trafikverket skriver att eftersom endast en entreprenör har ett sådant trådbyteståg ”går det inte att kravställa en metod som inte alla entreprenörerna har tillgång till”. 

Så i stället ska en mindre kostsam men betydligt mer tidskrävande teknik användas. Färre tåg ska gå, och långsammare, under två och ett halvt år. Underligt. Hur kunde det bli såhär?  

Konkurrens är en av grundpelarna i en marknadsekonomi. Företag ska tävla med varandra, de bästa – snabbaste, billigaste, som ger högst kvalitet och så vidare – hittar kunder medan de sämre slås ut från marknaden. 

Om ett företag hittar på en särskilt smart lösning kan det komma att vinna alla kunder. Då måste andra företag ändra sig, vilket är själva poängen med konkurrensen. Företag ska ständigt bli bättre på att tillgodose kunderna, vare sig dessa vill köpa rengöringsmedel till köksgolv, stängseltråd till en beteshage eller bolån till en tvårummare. Eller om de vill byta ut järnvägsutrustning. 

I somras såg vi bländande prestationer i tv-sändningarna från de olympiska tävlingarna. Där mäts resultat i hundradelar, centimetrar, antal mål. Vinnare koras och får medalj. Hårda dopningskontroller säkrar att ingen vinner genom otillåtna metoder. 

Konkurrens mellan företag ska se till att kunder och konsumenter får vad de söker på bästa villkor.

Syftet med alltihop är att utse de som är allra bäst på stavhopp, löpning, hästdressyr, skateboard eller ryggsim. Åskådarna njuter av spännande tävlingar, barn inspireras att börja träna bordtennis eller judo.  

Konkurrens mellan företag ska se till att kunder och konsumenter får vad de söker på bästa villkor. Ingen tillverkare av rågmjöl eller företagsfinansiering kommer att få guldmedalj; företag som är bra nog överlever och det är belöningen, liksom lön till anställda och kapitalavkastning till ägarna. 

Nöjda kunder ger företag god lönsamhet och ett långt liv. I varje fall i teorin – verkligheten är mer komplicerad. 

När företagskonkurrensen betraktas som om själva tävlingen var syftet, som om anbuden vore en olympisk gren, så spårar resonemanget ur. Ett företag som utvecklar en snabbare teknik än andra företag dopar sig inte, utan gör just vad konkurrensmodellen föreskriver. 

Om företag med bättre teknik, som utövas inom lagens ramar, inte kan använda sin teknik för att leverera bästa möjliga resultat försvinner poängen med konkurrens på en marknad. 

Ingen förbättring sprider sig.Trafikverket vill begränsa teknikanvändningen så att många fler entreprenörer ska kunna vara med och tävla. Men vad är syftet med det? 

Bästa resultatet för tågresenärer och fraktköpare är korta avbrott och få störningar. Trafikverket verkar vilja åstadkomma ”bästa tävling” mellan många företag, som ett slags järnvägens Olympiska Övermyndighet. Den för kunden mest gynnsamma tekniken ska inte användas, för det vore orättvist? Mot företagen? 

Nu sänds det svenska statsägda trådbyteståget till Norge i stället. Inga andra företag kommer att skaffa trådbyteståg. Trafikverket kan nog inte kräva att viss teknik ska nyttjas. Men det kan i upphandling lägga stor vikt vid hur snabbt arbetet kan genomföras, och så låta det snabbaste företaget göra jobbet. 

Det skulle inte bli något OS för företagen. Men godstrafik och tågresenärer skulle bli vinnare.