Häromdagen kunde vi bevittna hur SD-ledaren Jimmie Åkesson stod i Agendas partiledardebatt och påstod att islamofobi inte finns, att det är påhittat. Det har han förvisso rätt i, på ett sätt: islamofobi är påhittat. Precis som midsommar, stångstörtning, varpkastning och allt annat som sverigevänner håller kärt. Fientliga attityder och fördomar mot islam och muslimer däremot, har frodats sedan 700-talet, och själva ordet islamofobi myntades redan år 1910. 

Men det ligger lite i Sverigedemokraternas natur att gaslighta sin omgivning. Genom att förneka exempelvis en trollfabrik in absurdum hoppas man kunna inbilla folk att den inte finns – även om just den kampanjen nog bara bitit på de allra mest indoktrinerade SD-väljarna.

I vissa fall heter det att ord ”urvattnats” och ”tappat sin betydelse”. Men bara för att ett begrepp kan missbrukas innebär det inte att ordet per definition ogiltigförklaras. Precis som antisemitism.

Hur många gånger SD än missbrukar antisemitism som slagträ mot sina politiska motståndare, är antisemitism i allra högsta grad ett verkligt – och allvarligt – problem. 

I partiledardebatten i SVT gick Åkesson till hårt angrepp mot Vänsterpartiet, som han menar har ”gigantiska problem” med antisemitism. Samtidigt slog han fast att det minsann inte fanns något som helst utrymme för sådant i hans eget parti, eftersom man är ”det kanske mest Israelvänliga partiet i Sveriges riksdag”. Som om ett ytligt stöd för staten Israels högerextrema regering (och dödandet av palestinier) inte kunde samexistera med antisemitiska föreställningar. 

Att höra partiledaren för ett parti bildat av nazister, för nazister, prata om att andra partier har problem med antisemitism är lite som att höra en gängledare beklaga sig över att unga hamnar i kriminalitet. 

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har länge riktat skarp kritik mot SD för deras bristande hantering av antisemitism inom partiet. Kritik som också lyftes under debatten, där Åkesson istället avfärdade kommitténs bryderier som en ”partsinlaga” – det vill säga en subjektiv framställning från en part med egenintresse – och alltså inte mycket värd. Han medgav senare att han över huvud taget inte läst SKMA:s kritik (men det är förjävligt ändå).

SD valde att följa upp utspelet med att dra på sig den sedvanliga offerkoftan.

SKMA är inte bara en religiöst och politiskt obunden organisation, man är dessutom utvald att ingå i Tidöregeringens särskilda arbetsgrupp ”Samling för judiskt liv”. Man betraktas således som mycket trovärdig i frågan – åtminstone till dess att kritiken riktas mot Tidöregeringen själv.

SD valde att följa upp utspelet med att dra på sig den sedvanliga offerkoftan. I ett öppet brev till SKMA, publicerat i Aftonbladet, frågade SD varför en judisk organisation inte gillar dem, ett stackars missförstått parti, med nazistiska rötter. Inte heller denna gång framgick det att Åkesson faktiskt tagit del av kommitténs kritik, eller om han bara kände sig orättvist behandlad.

Det är visserligen lätt att förstå varför Jimmie Åkesson så desperat försöker skifta fokus från sig själv som den nationella säkerhetsrisk han är efter bröllopsskandalen. Det kan inte vara helt lätt att företräda ett parti som förespråkar att samröre med gängkriminella ska vara olagligt, samtidigt som man bjuder gängledare på sitt eget bröllop.

SD misstänkliggör en organisation vars syfte är att motverka och sprida kunskap om antisemitism – ett minst sagt högt spel. Särskilt när man väljer att underteckna det öppna brevet till SKMA med en gammal skinhead, en snubbe som poserat med SS-soldater och en som hävdat att ”juden är roten till allt ont”. 

”Bisarra exempel som inte har något med antisemitism att göra överhuvudtaget” säger Åkesson. Det finns inte. Och som av en händelse var vi där igen: i SD:s konstruerade verklighet.