Det leder inte till att förskole- och skolpersonal får en chans att andas ut något efter tuffa pandemiår och konstanta nedskärningar som dessutom förvärrats av inflationskrisen. Nej, politikernas och kommunledningarnas svar på minskat elevunderlag är att lägga ned förskolor och skolor, slå sönder personalgrupper och ge barn längre skolväg.
Hur kan det få gå till så?
Dagens ersättningssystem med skolpengen innebär att skolorna bara får pengar för de elever som är registrerade hos dem, och med färre elever sjunker förstås ersättningen. Men de fasta kostnaderna, lokaler och personal, är desamma, eller snarare högre på grund av inflationen. Det blir därmed dyrare per elev, och det billigaste alternativet blir då att stänga skolor och bibehålla stora klasstorlekar i ett fåtal lokaler.
Problemen med marknadsskolan har tack och lov uppmärksammats allt mer de senaste åren, vilket till och med fått Liberalerna att åtminstone överväga att svänga i frågan om obegränsat vinstuttag på hundraprocentigt skattefinansierad verksamhet.
En mindre känd effekt av marknadsskolan är dock att skolpengens nivå är bunden att följa den kommunala skolans nivå. När pengen per elev ökar på grund av minskande elevantal men bibehållna fasta kostnader i den kommunala skolan, tvingas kommunen ge större skolpeng även till friskolorna – även om de inte har ökade utgifter.
Kommunen har alltså inte bara, till skillnad från friskolorna, en skyldighet att erbjuda alla elever skolgång, de måste också finansiera större vinster för friskolor när de själva går med större förlust.
Politiker gör emellanåt nummer av att satsa på skolan, även om realiteten ofta landar i att satsningarna inte ens kompenserar för inflationen. Effektiviteten ska istället öka; ett annat sätt att säga att pedagoger och annan personal på golvet ska arbeta snabbare och med fler uppgifter utan att kompenseras.
Annika Strandhäll (S) skrev exempelvis nyligen i GP att Socialdemokraterna likt Norge vill införa ett lagkrav som reglerar klasstorlekarna i förskola och skola. Det är en bra idé som jag ställer mig helt bakom, med den enda invändningen att den verkar vara producerad långt från verkligheten.
Hon skriver att det på 1980-talet var vanligt med tolv barn på fyra vuxna i förskolan, medan det idag kan vara hela 20 barn på fyra vuxna.
Hennes skräckscenario gällande dagens verklighet är tyvärr en stor underdrift. På mina barns kommunala förskola går det 27 barn, i åldrarna 3-5 år, på tre vuxna.
Två av de erfarna förskollärarna som ändå hållit ihop verksamheten ska dessutom tvångsförflyttas till annan verksamhet. Kvar blir en ensam pedagog och två outbildade assistenter. På 27 små barn.
Vill vi verkligen ha det såhär?
Nej, vi vill att framtidens föräldrar ska våga lämna sina barn på förskolan. Vi vill ha en läskunnig och demokratiskt fostrad uppväxande generation. Och då behöver vi tillåta förskola och skola att kosta.
Vi måste lagstifta, med förankring i verkligheten, om mindre barngrupper. Vi måste införa inflationskompenserad ersättning och slopa både New public management (NPM) och marknadsskola. Det är det minsta vi kan göra för att värna både demokrati och kommande generationer.
