Att ge utfästelser om stöd, snabbt backa undan, för att sedan skicka fram vice statsminister Ebba Busch (KD) med vaga besked och motattacker mot regionerna ser inte seriöst ut. 

Särskilt inte när finansminister Elisabeth Svantesson (M) tycks gömma sig medan region Östergötland tvingas varsla 900 ur personalen och obotligt cancersjuka oroas över tillgången till den vård de är beroende av för att inte dö.

Hur vi överhuvudtaget hamnade här är ofattbart. Det är ingen överraskning att 24 miljarder till vården saknas; regionerna har larmat om det kommande krisläget under hela 2023, och förgäves sökt svar från en undflyende finansminister. 

Följaktligen är krisen här, och hela landet berörs.

I Göteborg saknar Sahlgrenska sjukhuset 1,7 miljarder, motsvarande 2 000 tjänster. Det råder stopp för nyanställningar utan särskild prövning, inom redan pressade verksamheter. 

Exempelvis ersätts inte kuratorer på cancermottagningen när de säger upp sig eller går på föräldraledighet, trots de kraftiga chock- och krisreaktioner som kommer med en cancerdiagnos eller besked om att sjukdomen inte går att bota. 

Hur berättar man om sin sjukdom för barnen?

Frågan är vad besparingarna innebär vidare. Redan i dagsläget pågår en tidsödande kamp för att hitta vårdplatser till svårt sjuka patienter som behöver läggas in. Det är omöjligt att se hur tillgången till vårdplatser kan säkras under massiva besparingskrav. 

Här riskerar också allvarligt sjuka och medtagna människor att bollas mellan primärvården och Sahlgrenska, samtidigt som längre väntetider till behandling utgör ytterligare ett orosmoln.

I Sverige drabbas över 70 000 personer av cancer varje år. Patienter vars cancer går att bota prioriteras högst medelst en skyndsam behandlingsstart. De som har en sämre prognos kan få vänta länge. 

Men korta väntetider för bromsande behandlingar kan ändå vara avgörande för att förlänga livet och bromsa omänskligt svåra symptom. 

Livskvalitet, som glädjen i att kunna äta en kanelbulle eller hinna försonas med döden, blir ingen liten fråga vid obotlig cancer. 

Det förutsätter dock att kroppen klarar av behandlingen, och inte blivit alltför medtagen av sjukdomen. Då utgör bromsande behandling inte längre en möjlighet. Väntetiderna till cellgiftsbehandlingar berör nydiagnosticerade med svår ångest såväl som de som förbereder sig på att lämna livet. 

Kanske finns inget mer kärleksfullt än onkologisk dagvård; skickliga händer som hanterar nålar, sprutor, infusionspåsar med cellgifter. 

Här ställs frågor om bieffekter, historik över hur kroppen klarar av giftet och om någonting börjar bli farligt eller äventyrar behandlingen. Hur är det med aptit, viktnedgång, feber, nervskador, depression och magbesvär? 

Cellgifter är mentalt och fysiskt dränerande att ta sig igenom. Men på vägen finns vänliga ögon som ser dig och lugnande ord för den som kommer skräckslagen och i chock efter diagnosen. 

Det går också fort, som på ett snordyrt löpband på Harpsund, när sköterskorna ständigt rör sig mellan patienter, i perfekt avvägd koreografi. 

De springer för att rädda liv. De har precis räddat mitt och kanske kommer de rädda även dig och någon du älskar. De springer för att hinna hjälpa dem som inte går att bota. Effektiva, professionella och omtänksamma. 

För tre år sen stod vi på balkongerna och applåderade dem. Nu släpper vi igenom massiva nedskärningar utan att blinka. 

Vi borde inte finna oss i det här.