De politiska staberna sitter fortfarande och funderar på vad de ska göra under den höst som kommer, men många bland dem har varit lediga så pass länge att deras hjärnor är friare än annars. Medan de grubblar över budgetar och slogans går en rysning från sommarens sista kvällsdopp genom deras kroppar. 

Själv försöker jag inte längre hålla fast vid sommaren. Slutpunkten på sommaren brukar för min del vara när vi plockat ner alla äpplen från äppelträden och kört dem till musteriet. Sedan ryms sommaren i ett tiotal trelitersdunkar med must. 

Men äppelträden har mist glansen från det vackraste som finns – mognande äpplen – och jag strosar litet bedrövad omkring i trädgården i de svalare vindarna. Sent på natten när jag går ut med hunden hör jag bruset från älven studsa mot logväggarna i byn. Ljudet färdas starkare i sensommarens klarare nattluft. 

Årstider och årstidsväxlingar är mycket mer än skiften i kalendern. Årstidsväxlingarna berättar för oss att vi lever i en biosfär och att vi är inskrivna i mycket större sammanhang än våra människoliv. 

Natten till tisdagen den trettonde augusti stod jag ute på åkern och stirrade upp mot natthimlen när jorden passerade genom den stora grushög i rymden som heter Perseiderna. Det var som om världsalltet trädde fram. 

I väster syntes ännu en solfjäder från solen själv och från andra håll hörde jag dagen efter om fantastiska norrsken. Jag missade dem. Men jag såg de stora gråa slöjorna på natthimlen – kanske hade jag fått se dem tändas om jag stått kvar ett tag till. 

Men det var för kallt. Jag hann förundras av några starka stjärnfall som drog kritstreck över halva södra himlen och gick sedan in igen: Nu var sommaren slut.  

Jag har alltid, i alla fall sedan jag började tänka på politik, varit övertygad om att de ideologier som inte låter sig genomströmmas av natur och naturfenomen eller som inte stannar upp inför en märklig fjäril eller en groda som hoppar över en skogsstig – de ideologierna är inte värda ett förbannade dugg. De är stumma. Livlösa. 

Sensommardagarna anländer också med starka minnen av skiften i livet. Plötsligt sitter jag där på min allra första skoldag i klassrummet. Fröken står framför den svarta tavlan. Man darrar till i hela kroppen vid minnet. Det är sensommarens darrning.

Man hör skolgårdens rop och skrik i ett hörn av medvetandet och allt känns ovant och främmande. Och som en helt personlig sak: När jag skriver detta vet jag ännu inte vilka domar som ska avkunnas om en bok jag nu utkommer med. Också det späder på min vanliga sensommarångest. 

Sensommaren är ändå ett slags förunderligt interregnum. Det ordet betyder att ingen just då regerar. Och när ingen till synes regerar når allt det förträngda ytan: Oron, men också förhoppningarna. 

I mina anteckningar skriver jag ner ord som socialism, ekonomisk demokrati, biosfär, jämlikhet, frihet, liksom bara för att se dem, ja, för att kunna konstatera att orden existerar med de enorma världar de rymmer. Jag skriver ned dem så som jag snart ska spara frön till nästa vår. 

Vi lever i en tid som helt enkelt inte vill veta av de stora ödesfrågorna och jag tror att det stora missnöje som går genom världen har mycket av sin grund i att politiken inte längre förmår att avge några som helst omvälvande löften. 

Om bara någon vecka är de där politiska staberna återigen inne i sina gamla hjulspår, vare sig de leds av Trump, Harris, Kristersson eller Andersson. 

Sensommar är oro och hopp. Gula löv faller från den stora björken och när jag ser dem falla tänker jag på en rad av Harry Martinson som såg fjärilarnas flykt blandas med de fallande lövens i en sommar som tagit slut. 

Men ingen har i detta ögonblick ännu makten. Och allt kan börja om och allt kan bli annorlunda.