Ett exempel är inskränkningarna i rätten att använda sig av strejkvapnet i Sverige, som genomfördes för några år sedan, som ett svar på Hamnarbetareförbundets strejkande för bättre villkor i Göteborgs hamn. Hamnarbetarförbundet organiserade 85 procent av hamnens arbetare och Transportarbetareförbundet, som arbetsgivaren hade tecknat kollektivavtal med, en del av de återstående. Arbetsgivaren ville slippa teckna kollektivavtal med Hamnarbetareförbundet varför man gjorde ett jättenummer av att det bara, förenklat, skulle kunna gälla ett avtal på arbetsplatsen och att arbetsgivaren skulle få välja. Det brukar kallas för avtalsshopping, alltså att arbetsgivaren väljer det mest förmånliga avtalet – för sig själv. 

Plötsligt fanns ett exempel att statuera med för en höger och arbetsgivarsida som i decennier suktat efter inskränkningar i arbetarnas rättigheter. Sveriges Hamnar och hamnarbetsgivaren APTM skrek sig hesa om regleringar för att tygla de bråkiga arbetarna i hamnen. Man utmålade de strejkande och deras fackförening som vildar, ivrigt påhejade av samtliga borgerliga partier. Och efter ett lyckat lobbyarbete mot den dåvarande socialdemokratiske arbetsmarknadsministern Ylva Johansson och resten av hennes regeringskollegor blev den högerpolitiska drömmen äntligen infriad. Lagen ändrades. Paragraferna som rörde rätten att strejka skrevs om så att de skulle passa hamnarbetsgivaren bättre, och alla andra arbetsgivare som själva ville få välja kollektivavtal också.

Nu finns ett nytt exempel att statuera, hos Hydro Extrusion, ett bolag som tillverkar aluminiumdetaljer till Tesla, och som av den anledningen försatts i blockad av IF Metall som sympatiåtgärd för strejken mot Tesla. Där varslas 20 anställda nu, som en konsekvens av blockaden, enligt arbetsgivaren. Det spelar ingen roll att det egentligen är IF Metall som betalar lönerna för de som drabbas under blockaden på arbetsplatsen och att det är arbetsgivaren själv som vägrar ta emot den lönetäckningen för att istället säga upp en stor del av personalen. 

Det handlar om principer. Hydro Extrusion har kollektivavtal och deras vd Jonas Hagelqvist anser att bolag som gör rätt för sig inte ska behöva drabbas av en strejk mot ett annat bolag. Därför kräver han både ett snabbt möte med regeringen och att konfliktreglerna ändras. Arbetsgivarorganisationen IKEM, Innovations- och kemiindustrierna, backar självklart upp honom i detta. Och i bakgrunden finns samma spelare som alltid när det gäller inskränkningar för arbetare. Högerpolitiker, näringslivstoppar, liberala tankesmedjor och arbetsgivarorganisationer.

Steg ett: Begränsa rätten till sympatiåtgärder.

Det må saknas i Tidöavtalet men den nu sittande regeringen innehåller enkom partier som alla vill genomföra just vad som nu efterfrågas. Liberalerna, som har intagit arbetsmarknadsdepartementet den här mandatperioden, har länge varit en av de främsta pådrivarna för begränsningar och åtstramningar när det gäller konfliktreglerna. 

Steg ett: Begränsa rätten till sympatiåtgärder – det vill säga se till att isolera en fackförenings aktivitet för bättre villkor till bara det ställe som berörs. 

Steg två: Inför en proportionalitetsprincip – det vill säga se till att ingenting som en fackförening gör får kännas för mycket för en arbetsgivare eller en bransch och se till att strama åt vilka typer av konflikter som ens ska vara lagliga att inleda.

Igenom hela den nu några månader långa strejken mot Tesla har den svenska kollektivavtalsmodellen lyfts och stoltserats med i medier och debatter, såväl i Sverige som utanför. Det är avgörande att alla står upp för den modell vi har här, i vilken alla bolag, som gör anspråk på att vara seriösa, har kollektivavtal. Men rösterna kommer i princip bara från en sida: Fackföreningarnas. Från arbetsgivarna, den andra parten i samma modell, är det skrämmande tyst. 

Tycker inte arbetsgivarsidan att det är viktigt att inte bli utkonkurrerade av bolag som betalar lägre löner, och har sämre villkor så att de kan göra mer vinst, längre? Är det inte ett problem för stora biltillverkare i Sverige att det finns ett dito som uppenbarligen inte vill göra rätt för sig? Osund konkurrens brukar alltid vara ett ytterst oönskat inslag på arbetsmarknaden, men tydligen inte när det är någon som på riktigt försöker göra något åt det genom att till exempel kräva kollektivavtal. Då är det tyst från arbetsgivarnas håll.

Tills de samlar sig och kräver att facken upphör med sina aktiviteter, det vill säga.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen är bra och världsunik och så, men bara så länge den är ungefär så som en arbetare förväntas vara: Tyst och foglig. Annars vill inte arbetsgivarsidan och hälften av politiken vara med och försvara den längre.