Det finns några varianter på hur normalarbetstiden skulle kunna sänkas som presenterats under årens lopp. Miljöpartiet har haft sin. Vänsterpartiet har sin, delar av socialdemokratin har haft sin, borgerliga tänkare har haft sin. Den som gräver finner. En del varianter är intressanta, andra yviga och en del har varit byggda på att varje minskad arbetstimme för en redan anställd ger upphov till lika många timmar för en nyanställd. Nu tillkommer skäl som har med AI att göra – jobb kommer att försvinna. Och människor behöver stressa ner.

Hur skulle det då kunna gå till? Tja, ändra arbetstidslagens §5 så att nuvarande 40 timmar ersätts med 30 timmar som varande normalarbetstid. Då skulle den lyda:

”Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 30 timmar i veckan. När det behövs med hänsyn till arbetets art eller arbetsförhållanden i övrigt, får arbetstiden uppgå till 30 timmar i veckan i genomsnitt för en tid av högst fyra veckor. Veckan räknas från och med måndag, om inte annan beräkning tillämpas på arbetsstället.”

Det enda som skett är att siffran 40 bytts ut mot 30. Ett sådant byte över en natt skulle förstås få förödande effekter på många sätt. Det skulle uppstå arbetskraftsbrist. Utbildningsväsendet skulle inte vara anpassat. En del viktiga arbeten skulle inte bli utförda. Övertidsersättningarna skulle bli våldsamma. Det går inte att blunda för. Så övergången måste regleras, det viktiga är att den nya heltidsnormen växer in.

Övergången skulle kunna regleras inom ramen för arbetstidslagens §6, §7 eller §8 som redan nu reglerar hur lagen skall fungera smidigt i verkligheten. I en tilläggsparagraf (lämpligen §8B) skulle kunna slås fast:

”Under en övergångsperiod på sju år från lagens ikraftträdande skall sådan arbetstid som överstiger ordinarie arbetstid enligt §5 (30 timmar) men understiger vad som enligt §5 i denna lagstiftning tidigare gällde som ordinarie normalarbetstid (40 timmar) inte i lagens mening betraktas som övertid. Om kollektivavtal som anges i § 3 tillkommit skall med övertid istället förstås vad kollektivavtalet anger.”

Kort sagt: övertid mellan 30 och 40 timmar ska under en övergångsperiod inte i lagens mening ge upphov till vare sig övertidstillägg eller tidskompensation om inte fack och arbetsgivare kommer överens om annat.

Vad skulle då vinnas på detta? Jo, normen för vad som betraktas som heltid skulle utan större konvulsioner förflyttas från 40 till 30 timmar, vilket i slutänden skulle göra det lika naturligt att tala om heltid som 30 timmar i veckan som det idag är att tala om 40 timmar. Hur dessa ska förläggas – genom sex timmars arbetsdag eller fyradagarsvecka – bör vara en fråga mellan arbetsmarknadens parter.

Ett beslut gjutet i betong som inte ens maskrosor tycks kunna spränga sig igenom.

I nådens år 1970 beslutade riksdagen att den lagstadgade normalarbetstiden skulle vara 40 timmar per vecka. Det var en helt annan tid, ett halt annat samhälle. Då stod Sverige fortfarande för tio procent av världens fartygsproduktion. Det fanns inga persondatorer. Riksdagen beslöt att starta en bank som fick namnet PK-banken. 20 000 bönder hade just demonstrerat i Jönköping för bättre villkor. Carl XVI Gustaf blev kung och vänsterpartister kallade sig stolt för kommunister. Miljöpartiet var inte påtänkt. Proggrörelsen blomstrade. Gröna vågen gick över Sverige, USA lämnade Vietnam och… riksdagen införde 40-timmarsveckan.

Som skulle visa sig vara ett beslut gjutet i betong som inte ens maskrosor tycks kunna spränga sig igenom.

Ett av de mer fenomenala argumenten som ofta framförs mot sänkt arbetstid är att det skulle vara planekonomi att sänka till 30 timmar i veckan. Således uppfattas 40 timmar i veckan som marknadsekonomi. Vad är då 35 timmars normalarbetstid? Blandekonomi?