I lördags satt jag med och kommenterade den partipolitiska debatten i TV4 när de fyra stora partierna deltog. Och det blev ett bättre samtal än vad det brukar bli när åtta partier står och skriker åt varandra. Kanske spelade det också viss roll att debatten ägde rum en lördagsförmiddag – de flesta av oss är på bättre humör en fridfull lördagsförmiddag än en stressig vardagskväll. Jag tyckte debatten blev ganska bra, samtidigt som det blev mer slående än någonsin hur all politik, ja hela den politiska kulturen, alltmer dragit högerut.
När Jimmie Åkesson (SD) ville att polisen ska kunna arrestera människor utan bevis och utan ens brottsmisstanke – polisen ”vet ju redan vilka de är” löd argumentet – tog han ett kraftfullt farväl till allt vad rättsstaten heter. Det där har han förvisso sagt förut. När jag och andra kommenterade debatten konstaterade vi att det faktiskt var ett direkt hårresande yttrande som SD-ledaren fällde. Vägen till Putins samhälle anträds, menade jag själv.
Men det var slående att ingen under debatten reagerade över hans förslag, varken från höger (statsministern) eller från vänster (Nooshi Dadgostar och Magdalena Andersson). Kanske var det den trevliga stämningen kring bordet i helg-tv-miljö som orsakade tystnaden. Men jag tror inte det bara var det.
Det publiken fick bevittna var i själva verket hur politiken självklart töjs högerut. Och att alla idag är så vana vid det att reaktioner plötsligt helt kan utebli.
Politiken töjs nästan aldrig åt vänster. När jag använder det där ordet ”töjs”, vad menar jag då? Jag menar att en politiker för fram en idé eller ett förslag som går litet utanför den normala agendan och då gör en ståndpunkt sägbar och till slut mer ordinär. Från rödgrönt håll förekommer det knappast alls längre. Man hör exempelvis inte ett knyst om att de enorma satsningarna som nu görs på militär upprustning i realiteten går ut över satsningar på grön omställning och välfärd. Ingen töjer debatten åt det håll där de gigantiska militära satsningarna kan ifrågasättas.
Men det stannar inte där. Det töjs heller inte vänsterut på andra centrala områden. Samtliga tre rödgröna partier är alltmer kritiska mot skolmarknaden. Att den kritiken tilltagit på senare år gläds jag naturligtvis åt. Men det verkliga töjandet åt vänster skulle vara att i synnerhet socialdemokratin vågade säga rakt ut att vi vill förbjuda friskolor. Att det vore det bästa för samhället i stort. Vänsterpartiet är antagligen hela tiden på gränsen att säga detta – som jag menar självklara – men gör det heller inte riktigt tydligt. Ingen vågar på allvar töja politiken åt vänster för att därmed förändra vad som anses normalt i politiken.
Just i fallet med marknadsskolan är det heller inget problem: Folk gillar inte marknadsskolan, vilket undersökningar ständigt visar. Även borgerliga väljare är kritiska till vinster i välfärden och det är i allt väsentligt på grund av en enorm lobbyverksamhet från marknadskrafterna som friskolesystemet består, trots alla skador det orsakar samhället. Ändå töjs det mycket litet åt vänster.
Miljöpartiet skulle också kunna töja på agendorna mycket mer än det gör. De borde till exempel rakt ut säga att inga flygresor mellan Stockholm och Göteborg bör tillåtas; det är tåg som gäller.
De rödgröna partierna har i själva verket allt att vinna på att gå fram med mer långtgående förslag i syfte att förändra hela samtalsklimatet och agendan.
Jag tror att de låtit sig uppfostrats av en tidsanda.
Varför gör de inte det?
Jag tror att de låtit sig uppfostrats av en tidsanda med årtionden på nacken. På sin höjd kan de rödgröna kritisera de dåliga konsekvenserna av privatiseringar – men inte fullt ut försvara det offentliga ägandet som bättre.
Man vågar inte säga att mer av offentligt ägande möjliggör långt mer av samhällsplanering (vem kan ha något emot att samhällen planeras?). Man vågar inte klart och tydligt basunera ut att staten bör ha en starkare roll i alltifrån bankverksamhet till byggande och att staten är det främsta instrumentet för fördelning som vanligt folk har.
