Det är oroväckande tyst. Regeringen fortsätter att göra om hela biståndet utan att möta något motstånd. Nu är det civilsamhället - som haft en central roll i biståndet - som står på tur. Och det hörs knappt något från S, V och MP eller C för den delen.

Det sägs att dåliga nyheter helst ska presenteras på en fredag om man inte vill ha så mycket publicitet. Nu kanske det inte var Sidas tanke med att ge den trista nyheten till civilsamhället just en fredag. I ärlighetens namn hade Sida kunnat välja vilken dag i veckan som helst, biståndsfrågor får ändå knappt någon notis i tidningarna alls.

På mötet meddelade myndigheten att den kommer behöva säga upp samtliga avtal med civilsamhället som idag ingår i strategiska partnerorganisationer SPO.

Anledningen är regeringens omläggning av biståndspolitiken.

Fram tills nu har 17 organisationer fått biståndspengar som de i sin tur fördelat till lokala aktörer runt om i världen. Bland dessa finns Rädda Barnen, Naturskyddsföreningen, RFSU, Kvinna till Kvinna, Olof Palmes Internationella Center och Diakonia.

 Det finns flera anledningar till att Sverige har valt det här upplägget med civilsamhället, den främsta anledningen är att de kan nå lokala rörelser i andra länder som en tjänsteman på en myndighet inte kan göra på samma sätt.

För civilsamhälle är varken näringsliv eller staten, i stället bygger det på nätverk av människor som tillsammans förbättrar samhället. Många auktoritära regimer ser det som ett hot. Som Sida skriver på sin hemsida: ”Civilsamhället har en viktig roll i att påverka politiken, granska makthavare och försvara de mänskliga rättigheterna.”

Detta gäller även på hemmaplan där SD hamnat på kollisionskurs med flera organisationer. Därför är det inte långsökt att hävda att beslutet att punktmarkera civilsamhället främst är ideologiskt. SD och regeringen gillar helt enkelt inte de ”besvärliga” organisationerna som också varit en nagel i ögat på vår egen regering.

Först ströps Sida-pengarna till kommunikation och information om biståndet, och nu, med ett pennstreck raserar regeringen det arbete som byggts upp i 60 år.

Det svenska biståndet formaliserades 1962 när den dåvarande s-regeringen lade fram den första svenska biståndsbudgeten med propositionen ”100” som undertecknades av statsminister Tage Erlander. Redan då var folkrörelsernas roll central.

Att regeringen agerar så brutalt mot civilsamhället är inte överraskande, men varför är oppositionen så tyst? Kanske tror rödgröna partierna att frågan inte intresserar väljarna. Eller så har även de påverkats av högerpopulisternas budskap om att ”vi måste hjälpa oss själva innan vi hjälper andra”. Men svenska folket håller inte med.

41 procent anser att nivån i biståndet ska ligga kvar. 16 procent vill öka anslaget, jämfört med nio förra året, enligt ForumCiv som sammanfattat Sidas årliga undersökning. Dessutom uppfattar svenska folket att frivilligorganisationer är den mest effektiva kanalen för det man vill uppnå. Antagligen för att de flesta är bekanta med det positiva mervärdet som civilsamhället bidrar med.