Idag är situationen den motsatta. Händelserna i Syrien blev som en politisk jordbävning som skakade om och förändrade världen. Därför borde vi fortsätta prata om Syrien, men i stället har det blivit knäpptyst.

I mars 2011 inspirerades syrierna av den arabiska våren och upproren i grannländerna. Egentligen visste befolkningen att deras diktator Bashar al-Assad var omöjlig att avsätta, Syrien var som mellanösterns Nordkorea. Men när diktatorerna i Egypten, Tunisien och Libyen föll gav det ändå hopp.

Folk gick ut på gatan i fredliga protester. Regimen svarade med enorm brutalitet, städer jämnades med marken. Demonstranter, oavsett ålder och kön som hamnade i fängelse utsattes för grov tortyr. Snart gick aktörer från andra länder in och upproren övergick till en beväpnad konflikt där Ryssland, Iran och Hizbollah stod på regimens sida.

Syrien utvecklades till en av vår tids värsta katastrofer med miljoner människor på flykt.

Paniken nådde Europa och USA som i sin tur svarade med stängda gränser. I kölvattnet av massflykten fick vi både Brexit, SD och Donald Trump. Och ett Europa som fjäskade för Turkiets Erdoğan som agerade gränsvakt.

Högerpopulister i västvärlden lyckades övertyga sina invånare att det största hotet mot deras samhällen var människor på flykt. Ett hot större än nedmonterad demokrati, skriande ojämlikhet eller till och med existentiella klimatförändringar. Och priset för att hantera hotet var ett alltmer auktoritärt styre med inskränkta medborgerliga friheter.

Kriget i Syrien är inte över, Assad är visserligen ohotad i nuläget men fortsätter att angripa oppositionella områden. Dessutom passar regimen och ryska styrkor på att öka attackerna när världens fokus är på Gaza.

Samtidigt är de kurdiskt kontrollerade områdena återkommande föremål för attacker från turkiskt stridsflyg.

Att inte ha en plan för Syrien har inte bara inneburit ett enormt civilt lidande utan också ett politiskt ödesdigert misstag för väst och världssamfundet.

Å ena sidan har vi ett USA som visserligen har velat avsätta regimen, men av rädsla för att göra om samma misstaget som i Irak i stället agerat svagt och otydligt. Obama sa en sak, Trump gjorde en annan och Biden har inte brytt sig.

Å andra sidan har vi ett Ryssland som betraktar alla former av demokratirörelser som amerikansk imperialism och med alla medel värnar sin bundsförvant i Mellanöstern. Eftersom västvärlden inte har talat med en enad röst har det förstärkt Putins makt och roll ytter­ligare.

I år är det 10 år sedan Ryssland annekterade Krim. Och för två år sedan förklarade Putin krig mot Ukraina.

Roland Dannreuther, professor i internationella relationer, har beskrivit Rysslands framgångar i Mellanöstern med att ”man resolut och effektivt blottlagt västmakternas underliggande tvivel och obeslutsamhet”.

Dannreuther menar att annekteringen av Krimhalvön 2014 delvis är en reaktion på arabiska våren och tidigare ”färgrevolutionerna” (rosenrevolutionen i Georgien 2003 och orangea revolutionen i Ukraina 2004). Enligt den ryska logiken är nämnda uppror inte genuint folkliga utan planterade av väst i syfte att skapa kaos för att senare kunna ta kontrollen. Därför skulle upproren kvävas för att inte sprida sig.

Avsättandet av diktatorn i Libyen 2011 fick inte återupprepa sig i Syrien. Och ännu viktigare, något liknande fick definitivt inte hända i Ryssland eller i närområdet, som i Ukraina.

För Kreml är annekteringen av Krim, kriget i Ukraina och bevarandet av Assad i Syrien ideologiskt motiverat, Ryssland strider för att vara en alternativ modell till den västerländska liberala demokratin.

Det som händer i Syrien angår oss i allra högsta grad.