Utredningen kom i stora drag fram till lägre anslag – knappt hälften av vad public service-företagen begärt – och stora ändringar av kanalernas innehållsuppdrag.
Det handlar om allt från minskad närvaro på externa plattformar till att smalna av det så kallade speglingsuppdraget: att innehållet ska spegla hela landet och befolkningen.
En rätt tydlig högersväng, med andra ord.
Detta stärktes ytterligare av att Tidöpartierna förhandlat fram sena ändringar internt, bland annat om finansieringen, och inte sökt breda överenskommelser mellan riksdagspartierna.
Tilltaget är unikt för public service-uppdraget och har resulterat i splittring och ett tiotal reservationer från oppositionen.
Utredningen landade också i att man måste anpassa innehållet efter gruppen med lägst tilltro till media och samhällsinstitutioner i stort.
Även om förtroendet för public service fortsatt är mycket stort hur man än räknar finns det en liten, men högljudd, minoritet av kritiker ute på högerkanten. Gruppen består av moderater, kristdemokrater och – framförallt – sverigedemokrater.
SD och andra högerextrema partier hatar public service av den mycket enkla anledningen att de inte kan kontrollera fri och oberoende media. Därför bygger man istället egna propagandakanaler, med vinklat innehåll, som man sen hoppas ska kunna gynnas och växa av att public service försvagas.
Med bakgrund av detta är det svårt att betrakta den senaste månaden som något annat än en ny blåbrun färdriktning för public service.
På första maj kunde SD:s chefsideolog Mattias Karlsson sitta i Rapport och ljuga om att arbetarrörelsens högtidsdag instiftats av terrorister, helt oemotsagd av SVT:s Mari Forssblad.
Bara häromveckan kunde partiledaren Jimmie Åkesson tala ostört om Kalla Faktas granskning av partiets trollfabriker som ”vänsterliberal kampanjjournalistik” utan att Aktuellts Katia Elliott bröt in.
På SVT finns en stolt tradition av att berätta att ”X inte är här för att kunna försvara sig” – tydligen gäller inte det TV4 och Kalla faktas redaktion.
I stället tilläts Åkesson raljera om både TV4 och Socialdemokraterna i vad som kändes som en evighet, medan motståndaren Magdalena Andersson (S) avbröts utan några som helst invändningar från den mycket passiva programledaren.
Givet det politiska läget, där SD kopplat ett järngrepp om regeringen, och med hot om nedskärningar och ”effektivisering” ligger i tangentens riktning, finns det uppenbara risker att SVT och enskilda medarbetare inte vågar stöta sig med SD.
Dels för att inte gå emot public service-kommitténs nya direktiv och riskera jobben, dels för att inte uppfattas som misshaglig av SD. Partiets kommunikationschef Joakim Wallerstein har varit mycket tydlig med vad som händer om man ”jävlas med oss”.
Kanske hade programledarna bara en dålig dag på jobbet. Eller så ser vi ett nytt medielandskap breda ut sig med högerextrema populister som fanbärare.
Det räcker att blicka österut, mot SD:s föregångsländer Polen, Ungern och Slovakien, för att se hur och var det slutar.
Än är det långt dit, men för att citera SD och Richard Jomshof själva: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här.”
I tider när desinformation pumpas ut från trollfabriker under Rosenbad och Sveriges säkerhetspolitiska läge beskrivs som det allvarligaste sedan andra världskriget är public service viktigare än på mycket länge.
Då kan inte SVT, SR och UR låta regeringens ansvarslöshet spilla över och dränka det politiska samtalet i ängslan och vanmakt. Vi behöver ett starkt public service. Ett public service som är här och kan försvara sig.