Sofia Rönnow Pessah: Politikerna verkar strunta i flyktingars PTSD och statslöshet

Förslag på hårdare tag fortsätter rusa förbi riksdagens gröna knapptryckningar och i onsdags kom turen till ytterligare begränsningar i utlänningslagen.

Inför omröstningen lade juristorganisationen Asylrättscentrum ut frågan ”Vet ni vad ni röstar om?” i sina kanaler, tillsammans med en lista över oroväckande konsekvenser. Bland annat risken för utvisningar av barn i strid med mänskliga rättigheter.

För ledamöter tillhörande Tidöpartierna, är det svårt att tro annat än att de röstar med ögonen vidöppna. Delar av oppositionen röstade nej, men till bland annat S bör frågan ställas om de verkligen förstår vad som pågår.

En av lagändringarna handlar om preskriptionstiden, alltså hur länge ett beslut om utvisning ska gälla innan en person har möjlighet att söka asyl på nytt. Idag rör det sig om fyra år från det sista beslutet. Förutom att tiden förlängs ett år, är den stora förändringen att en person kommer behöva ha lämnat landet för tiden ska börja räknas.

Vid en första anblick kan det låta självklart att en person ska återvända efter ett utvisningsbeslut. Särskilt efter att politiker länge hamrat in att ”ett nej ska vara ett nej” som om en människas vädjan om skydd kan liknas vid ett övergrepp. Även om det i normala fall stämmer att hemresa kan ske, finns det undantagsfall där konsekvenserna av lagändringen blir allvarliga.

Som asylrättsjurist, bland annat en tid på Asylrättscentrum, har jag företrätt många som flytt till Sverige. Från det arbetet bär jag tunga berättelser från människor som fick uppehållstillstånd, flera år efter att de fick avslag på sin första asylansökan. 

Det kan röra sig om personer med obearbetade trauman som inte förmådde sig att berätta om övergrepp eller tortyr under sin första process. Eller de som fastnat i ett byråkratiskt limbo av eviga försök att återvända till ett land som vägrar ta emot dem. I sitt remissvar pekar Asylrättscentrum på att mellan 22 och 29 procent har beviljats uppehållstillstånd efter preskription på senare år.

Det är sådana skyddsmekanismer som nu, en efter en, röstas bort i rask takt.

Är det opraktiskt med PTSD och statslöshet när det kommer till en effektiv myndighetsutövning? Absolut. Det är därför vi behöver säkerhetsventiler i systemet som klarar av att hantera den smärtsamt komplicerade verkligheten. Det är sådana skyddsmekanismer som nu, en efter en, röstas bort i rask takt.

Omröstningen gäller även avskaffandet av ”spårbyte” – en möjlighet att söka arbetstillstånd efter avslagsbeslut för de som arbetat under tiden de var asylsökande. Avskaffandet är en i raden av Tidöpartiernas åtgärder som syftar till att ”rätten att arbeta under asyltiden ska begränsas, så långt det är möjligt enligt EU-rätten”.

Det är nästan lustigt att målen helgar medlen till den grad att det får moderater att se på arbete som en rättighet. När Bildt-regeringen införde möjligheten att arbeta för asylsökande beskrev de det snarare som en skyldighet. I förarbetena från 1993, sa regeringen att syftet med införandet  bland annat var att premiera viljan att göra rätt för sig och undvika onödiga samhällskostnader av passiv väntan. De oroade sig också för att ”sysslolösa asylsökande kan ge den svenska allmänheten en negativ bild av asylsökande i allmänhet”.

Det är knappast förvånande i dessa tider. En majoritet av Sveriges riksdag verkar inte nämnvärt besvärade av risken för en sämre syn på asylsökande. Men när viljan att få människor ut ur landet blivit till en så helig drivkraft att tidigare uppfattade skyldigheter ses som privilegier, måste man ändå undra om inte de hårda medlen blivit ett självändamål och slutligen självmål?

Vet riksdagsledamöterna vad de röstar om? Jag hoppas nästan inte det.