Som liten flicka låg jag och tittade ner i vattnet genom det kvadratiska hålet i golvet i sjöboden. Träluckan stod öppen, och de långa gångjärnen var grönbruna av alger. Grönt svajande sjögräs. Snabba spigg simmade ryckigt. Jag hade några brödsmulor och när jag släppte ner dem i vattnet så skockades de tunna fiskarna, smulorna var borta på några sekunder, om och om igen. Fiskarna blev aldrig mätta.

På väggarna hängde fiskedon och flöten. Allt i sjöboden var grått. Sjöbotten genom luckan var lysande grön. Sommardofterna var bräckvatten och tjära, fiskrens och smörjolja. Jag kan när som helst vara där igen, många decennier senare. Det räcker med en vindpust vid en brygga.

År 2020, för fyra år sedan, doftade sommaren handsprit, som i början var bristvara. Alla nyhetskanaler var fulla av vårdpersonalens slit och äldreomsorgens problem: besöksförbud och ansiktsmasker, möjligheter att vara i samma rum som andra människor, svårigheterna för alla som omöjligt kunde arbeta hemifrån och som levde med hög smittrisk. Att titta in i mediearkiven för de åren är som att besöka en främmande livsform, där grundregeln var: håll avstånd!

Hur har det gått med de allvarliga brister i äldreomsorgen som blev tydliga under handspritsperioden? Coronakommissionen fastslog i december 2020 att ”äldreomsorgen var oförberedd och illa rustad att hantera en pandemi".

Många löften gavs, bara man kom igenom det värsta så skulle stora förstärkningar göras. Sakta klingade pandemin av. Vissa förbättringar genomfördes, men långt ifrån det som förespeglats när vårdens slitna personal, med flammiga, svullna ansikten, vittnat om allt som saknades: flera kollegor, vårdplatser, mediciner, material.

Sommaren 2024 är Nato central som argument i svensk politik. Vi måste, med hänvisning till Nato, säkra järnvägarna särskilt i norr, rusta upp Inlandsbanan, förbättra flygplatser och hamnar, stärka vägbroar, trygga och utöka elförsörjningen. Allt det där är utmärkta och nödvändiga saker, och har varit så sedan länge. Men nu har det blivit angeläget, för Nato. För ett år sedan var landsväg viktigare än järnväg. Men inte nu, för Nato.

Vi måste öka sjukvårdens kapacitet att ta hand om stora mängder vårdbehövande vid ”masskadehändelser”. Och lagra läkemedel, medicinutrustning, ordna sjuktransporter. Och öka antalet vårdplatser. För Nato.

Inflationen är i sommar nere på en acceptabel nivå. Vi kan göra det som sagts vara för kostsamt under och efter pandemin. Är äldreomsorgen idag välförberedd och väl rustad att hantera nästa pandemi? Har sjukvården kapacitet att ta emot flera äldre patienter? Svaret är ett enkelt och kraftfullt NEJ.

Något som Nato garanterat inte kommer att kräva är förbättrade villkor för äldreomsorgen. Ska den bara försvinna i glömskans djup?

”Men pandemin var ju för länge sedan! Nu måste vi tänka framåt!” ”Det gick ju rätt bra till sist, det där med pandemin.” Nej, det gjorde det faktiskt inte alls. Det gick ganska illa, och många slet obeskrivligt. Och det kommer helt säkert nya pandemier, kanske ännu farligare.

Många som lever den sista tiden i livet hjälpta av äldreomsorg och äldrevård har problem med minne och med verklighetsuppfattning. Det är ett av människolivets villkor.

Men de som beslutar om denna vård och omsorg har inte minsta ursäkt för sin usla förmåga att komma ihåg och genomföra de löften som gavs under pandemin.

Luktsinnet är en kraftfull väg till minnen. Därför: Varenda människa som ska besluta om resurser till sjukvård, äldreomsorg och äldrevård, från statsråd, budgetberedare och regionfullmäktig till kommunalråd, nämndordförande (och hela SKR) ska inför varje beslutsmöte öppna en flaska handsprit och dra in den skarpa lukten i ett djupt andetag.