Är Sverige säkert nu? Så heter en ny bok där 21 forskare – varav de flesta hör hemma på Försvarshögskolan – analyserar Nato-medlemskapet. 

Titeln på boken är ganska naiv. Och svaret är förstås nej. Sverige är inte säkert nu. Med klimatkris, demokratikris, kriminella nätverk, ökande ekonomiska klyftor, neddragningar av folkbildning och med Rickard Jomshof (SD) som ordförande i riksdagens justitieutskott. Alltihop pimpat med det ryska angreppet på Ukraina som fick Sverige att utan debatt bli medlem i Nato. 

Just det där med den uteblivna debatten är genomgående tema i antologin. Det hade blivit så mycket bättre om debatt tillåtits. Det hade gett både bredare perspektiv och djupare kunskap.

Antologin borde således kommit ut innan beslutet om medlemskapet togs. 

Men då var ju seriösa samtal kring detta ämne bannlyst. Inte formellt förstås, vi bor ju i en demokrati. Men informellt eftersom den som, i skuggan av Rysslands krig mot Ukraina, vågade ifrågasätta omedelbart bemöttes med antydningar om att vara Putinkramare. Ett effektivt sätt att tysta kritiska röster och få de stora medierna att titta bort.

Jag skulle tro att nästan samtliga som skrivit i antologin hade utmålats som fientligt sinnade, gränsande till landsförrädare, av sådana som Patrik Oksanen och lobbyisterna kring Fri Värld. Den tidigare försvarsministern Peter Hultqvist (S) och jourhavande dito Pål Jonsson (M) hade nog muttrat något om ”desinformation”. Ett begrepp som fått nytt och bredare innehåll så till vida att det numera också innefattar obekväma sanningar. 

Snart sagt varenda text har ett kritiskt förhållningssätt. Till bristen av såväl säkerhetspolitisk analys som bristen på demokratisk debatt. Redaktören – tillika författaren till en av de tyngsta texterna – Linus Hagström analyserar hur identitetsfrågan utnyttjats i Natoretoriken. Han påpekar att det knappt går en dag utan att svenska medier rapporterar vad ”väst” vill och gör. 

Han skriver: ”Denna användning av väst kan synas banal men eftersom termen förstås som Rysslands motsats har det antytts att Sverige endast kan tillhöra väst fullt ut som Natomedlem”. 

Retoriken medför att vi som har invändningar mot Natomedlemskapet skall misstänkas vara motståndare till den liberala samhällsmodellen, ja, till själva demokratin som sådan. Retoriskt elegant – men auktoritärt, i syfte att tysta obekväm analys. Var det inte auktoritärt samhällsskick vi skulle försvara oss emot? 

Frida Stranne, docent i statskunskap som forskar i amerikansk politik, beskriver hur tystnad må råda också vad gäller amerikansk säkerhets- och utrikespolitik. Hon skriver: ”Mitt i den ryska aggressionen mot Ukraina blev det omöjligt att diskutera hur det internationella systemet sedan kalla krigets slut har utvecklats under USA:s ledning, och hur Washingtons agerande på olika sätt har bidragit till att underminera internationella rättsprinciper och skapat olika konfliktytor i omvärlden”. 

Som om fullt rimliga kritiska analyser av USA:s roll i världen plötsligt, över en natt, blivit en fientlig handling. 

Marcel Mangold, lektor i krigsvetenskap på Försvarshögskolan, konstaterar att militären skaffat sig undantag från de mest grundläggande miljökraven. Det finns, skriver Mangold, djupt inrotade föreställningar om att miljökrav förhindrar ”kärnverksamheten”.

Och just där finns antologins viktigaste budskap. Den försvars- och säkerhetspolitik som bedrivs numera är militaristiskt enögd och snäv. Som om jourhavande politiker tittar på världen genom gluggen på en militärburka.

Var tog den ”feministiska utrikespolitiken” vägen? Upp i rök. Och hur var det nu med kärnvapen och Sveriges kovändning i den frågan? Var finns säkerhetspolitik för djur och natur? Och vilka räknas som experter egentligen? 

Anslaget i antologin är både brett och djupt. Innehållet är läsvärt. Dessutom så pass lättillgängligt att till och med den tysta skaran av beslutande politiker i riksdagen borde kunna ta till sig innehållet. Och, om de har hut i kroppen, skämmas.