Nyligen firade Basel Adra och Yuval Abraham en historisk framgång på Oscarsgalan med sin dokumentär ”No other land”. Ett unikt samarbete mellan palestinska och israeliska filmskapare som skildrar ockupationen av Palestina och den mångåriga förstörelsen av området Masafer Yatta på södra Västbanken.
I sitt tacktal betonade Adra filmens syfte: att synliggöra den verklighet som palestinier uthärdat i decennier. Han uppmanade också omvärlden att agera mot orättvisorna och den etniska rensningen av det palestinska folket. ”No other land” belyser Israels makt över palestinska liv och hur palestinier systematiskt utsätts för militärt våld, hur deras vattenförsörjning saboteras och hur bosättare attackerar bybor under arméns beskydd. Ett särskilt gripande exempel är berättelsen om Harun Abu Aram, en 25-årig herde som förlamades efter att ha skjutits i nacken på nära håll av en israelisk soldat.
Reaktionerna lät heller inte vänta på sig. Israels kulturminister gick till hårt angrepp mot filmskaparna och anklagade dem för sabotage och förtal av staten Israel. Samtidigt har vissa inom den propalestinska rörelsen kritiserat filmen för att exploatera palestinskt lidande. Kontroverserna speglar en välbekant konflikt i filmbranschen.
När det gäller Israel och Palestina blir det annars så progressiva och wokestämplade Hollywood plötsligt betydligt mer reserverat.
Att politiska dokumentärer vinner Oscarsjuryns hjärtan är inget nytt. Bara under det senaste decenniet har filmer som ”20 dagar i Mariupol” (om kriget i Ukraina) och ”Citizenfour” (om visselblåsaren Edward Snowden) prisats. Men när det gäller Israel och Palestina blir det annars så progressiva och wokestämplade Hollywood plötsligt betydligt mer reserverat.
Den amerikanska filmbranschen har länge haft en tydlig proisraelisk tradition som sträcker sig tillbaka till 1940-talet, och att öppet ta ställning för Palestina och mot det pågående folkmordet har fått konsekvenser för flera skådespelare.
Susan Sarandon och Melissa Barrera till exempel har fått betala ett högt pris med agenter som vänt dem ryggen och roller som försvunnit efter att de uttryckt stöd för Palestina. May Calamawy, som från början var tänkt att ha en huvudroll i ”Gladiator 2”, klipptes ner till en statistroll efter att hon uppmanat till omedelbart eldupphör i Gaza.
Det politiska klimatet gör ”No other lands” seger desto mer betydelsefull, inte minst då filmen trots sina internationella framgångar fortfarande saknar en officiell filmdistributör i USA, något som i sig säger en del om hur det står till i La La Land.
Samtidigt fortsätter Donald Trump – ivrigt påhejad av högerhanden Elon Musk – att nedmontera den amerikanska yttrandefriheten. Ett tydligt exempel är den palestinsk-syriske studentaktivisten Mahmoud Khalil, som riskerar utvisning från USA efter att ha hållit propalestinska protester vid Columbia university. Detta trots att han har permanent uppehållstillstånd (green card), och inte gjort sig skyldig till något faktiskt brott.
Enligt Trump är arresteringen bara den första av sitt slag, och hans administration planerar nu ytterligare åtgärder mot framförallt utländska studenter, i desperata försök att avskräcka dem från fortsatt aktivism.
Samma tendenser går att känna igen i Sverige. I somras nekades arkitektstudenten Isra Barham svenskt medborgarskap efter att ha arrangerat en till synes lugn och fredlig manifestation vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg.
Migrationsverket menade att hon inte uppfyllde kravet på ”hederligt levnadssätt” med hänvisning till ett misstänkt brott mot ordningslagen – trots att utredningen lagts ner då inget brott begåtts.
Alltmedan dödstalen i Gaza stiger och propalestinska studenter hotas med utvisning förbereder sig Israel för att ännu en gång putsa sin internationella image inför världens kameror på Eurovisions glittriga scen i maj. Samtidigt försöker palestinska filmer finna vägar in på biograferna i världens största filmland. ”No other lands” Oscarsstatyett känns därför som en sällsynt ljusglimt i en allt mer cynisk och mörk mediavärld.
