Jag minns bokstäverna som tågade in i min barndom för att evigt stanna där. Stora bilder av varje bokstav i alfabetet hängde under svarta tavlan bakom fröken. Och jag minns att jag under sommarlovet mellan ettan och tvåan var rädd för att jag skulle glömma dem. Det oroade mig mycket. Men jag glömde inte. Alfabetet, orden och läsningen blev till slut en del av mig själv, så självklara att jag snart inte kunde skilja dem från själva min existens i världen. Bokstäverna gav mig inte bara kunskaper och njutning utan också makt.

I gammel-Sverige stod bokstäverna oftast för övermakt. Katekesen och Bibeln härskade över populasen. Obligatorisk folkskola retade många fattiga familjer som behövde barnens arbetskraft hemma. Men det visade sig till slut att övermaktens vapen kunde användas av de maktlösa. Den ovanligt höga läskunnigheten hos svenska folket – en bieffekt av husförhör och katekesrabblande – var antagligen en helt avgörande orsak till att undersåtarna till slut kastade av sig överhetssamhället.

Den där nyheten kände jag av i kroppen, trots att eländet länge varit uppenbart. 

Men nu går larmet om att en mycket stor del av eleverna som går ut högstadiet i praktiken är funktionella analfabeter. Jag måste säga att få larm har utlöst så mycket skräck och oro i mig som detta att var fjärde elev i princip står där berövad alfabetets och läsningens makt över sitt liv och över det samhälle hen lever i. Den där nyheten kände jag av i kroppen, trots att eländet länge varit uppenbart. 

Det finns många förklaringar till denna katastrof. En är den segregerade skola som följer i skolmarknaden spår – högpresterande från akademiska familjer för sig och sämre presterande för sig; goda kamrateffekter upphör när de skiljs åt. En annan är de otillräckliga resurser som går till skolan. En tredje orsak är sannolikt sociala mediers överväldigande inflytande på barn och unga, de görs faktiskt till halvidioter av de stora techbolagen. 

Att Australien som första land nu röstat igenom ett förbud för barn under 16 att använda sociala medier gjorde mig glad. Visserligen är det inte alls säkert att resultatet blir lyckat – risken är att ungarna söker sig till än värre platser på nätet – men jag uppskattar signalen. De sociala medierna har experimenterat med en hel generation barn och konsekvenserna kan faktiskt vara ödesdigra. 

Men den mest överraskande förklaringen till den allt sämre läsförmågan hos skoleleverna är antagligen – lyssnandet. Ungar som inte orkar eller som har svårt att läsa får istället lyssna på läromedel. I tidningen Ämnesläraren (del av Vi lärare som ges ut av Sveriges lärare) berättar lärare att de översköljs av erbjudanden från företag som säljer läromedel som elever kan lyssna till. Och i pressade lägen, kanske inför stora klasser eller i brist på specialpedagoger, är lyssnandet istället för läsandet något en lärare kan ta till. Det kallas ”lyssneläsning”. 

Ärligt talat hade jag inte ens hört ordet förut. Det är ett fruktansvärt ord som som direkt degraderar innebörden i ordet läsning. Den som läser en text kan stryka under, gå tillbaka i texten, titta länge på en tabell, sätta ett frågetecken i kanten. Det kan inte den som lyssnar. ”Många lägger sig ner och blundar”, säger en lärare. Lyssneläsning ersätter helt enkelt lästräning, inte bara i grundskola och gymnasium, utan också i ökande grad på universitetet.  

Lyssneläsning kan givetvis ibland vara bra, särskilt för den som lider av något funktionshinder. Att lyssna på böcker har också sina poänger. Men situationen är idag så absurd att det blivit kommers också av skolans problem: ”Läskrisen ger lyssneföretaget stor makt i skolan” är rubriken på en omskakande artikel i Ämnesläraren. I en annan med rubriken ”De tjänar miljoner på lyssneläsningen – år efter år” konstateras det: 

”För Sveriges största producent av inlästa läromedel, ILT läsningstjänst, är lyssneläsning en kassako. Edtech-bolaget marknadsför lyssning på inläst text som något som ’passar alla’ och har avtal med 287 av 290 kommuner.”

Ordet lyssneläsning skrämmer vettet ur mig. Jag gillar inte ens att skriva ut det.