Efter veckor av stirrande på olika amerikanska opinionsmätningar var det en sällsam känsla att landa rakt ner i det omätbara: Omsorgen om barn och gamla. I veckan går dokumentärfilmen Det omätbara upp på biograferna och det långsamma tempot i den slår liksom upp ett hål i tillvaron, inte minst i det hetsiga nyhetsflödet. Filmaren Nils Petter Löfstedt har följt anställda på förskolan, i äldreomsorgen och i hemtjänsten under flera års tid – en hel pandemi hinner faktiskt passera under filmandet.

Vad gör egentligen en undersköterska på ett äldreboende eller en förskollärare i barnomsorgen? Går det att exakt mäta vad de gör och går det att ställa upp en detaljerad manual, en arbetsbeskrivning, för vad de ska prestera på sina jobb?

Nej. Plötsligt börjar ett barn gråta och det som hjälper och tröstar är egentligen inte ens något man kan utbilda sig till: Det är människan själv och hennes spontana omsorger som måste uppbådas för att trösta barnet. Det speciella med att jobba i omsorgen är, som någon säger, att man också bara måste finnas där, som människa.

Självklart gör bra utbildningar en enorm nytta, eftersom en anställd då på ett annat sätt kan överblicka sin och brukarnas situation. Men ändå.

På ett äldreboende läses i en sal en dikt upp om vad en far betytt och en gammal kvinna faller i hjälplös gråt när hon tänker på sin sedan länge döda pappa. Förmågan att hantera sådana situationer kräver en ögonblicklig närvaro, en förmåga att uppfatta en hel, komplex situation. Och den som gör det måste uppbåda sin mänsklighet. Den personal som läste dikten sätter sig på golvet hos kvinnan, håller hennes hand, tröstar.

I längden tröttar det också ut. I filmen träder många anställda fram i tårar när de berättar om utbrändhet och om samhällets låga värdering av det de gör. Samtidigt är det ju så att allt detta empatiska arbete är det som bär upp samhället, dag efter dag. En generalstrejk på alla förskolor skulle efter bara några dagar få Sverige att stanna. Ett samhälle där personalen i äldreomsorgen gick hem skulle också stanna efter en halv dag av kaos.

När sluttexterna flimrar förbi växer det stilla raseriet. Saken är ju den att alla – vare sig de är politiker eller utgörs av den stora allmänheten – vet hur pass illa ställt det idag är inom omsorgens olika delar. Jobben är underbetalda, undervärderade. I hemtjänsten skyndar personalen från en brukare till en annan, med mobilen och klockan i handen - nu var vi där två minuter för länge. Kvar i en lägenhet sitter eller ligger en gammal människa, liksom fast i en helt annan tideräkning: Den mänskliga. Och kvar efter alla arbetsdagar är också en utsliten anställd, vanligtvis en kvinna. Det reproduktiva arbetet värderas inte.

Sverige var för inte så länge sen ett föregångsland när det gällde omsorgen. Idag är det inte så. Överallt råder underbemanning. Rapport efter rapport från Kommunal pekar på hur krisartat det är och i tider av lågkonjunktur, när kommuner ska spara, går det vanligtvis snabbast ut över omsorgen. I filmen berättas om Förskoleupproret, som snabbt fick tiotusentals medlemmar.

Det omätbara är en film långsam som en älgvandring. Det är bra. Det får tid att framträda. Och omsorg är i allra högsta grad tid. Det går inte att trösta ett ledset barn dubbelt så fort för att effektivisera verksamheten, lika lite som en symfoniorkester kan effektivisera uppförandet av Beethovens femte symfoni genom att spela den dubbelt så snabbt.

Nils Petter Löfstedts film är trots detta ingen entydig eländesfilm. Ett genomgående tema i den är de anställdas kärlek till sina arbeten: Värmen i att få hjälpa någon ur sängen, att kramas om, att käfta med gamla människor, kort sagt att få vara människa.

Varför i hela helvete ser inte våra samhällen hur avgörande dessa arbeten är för att det ens ska finnas ett samhälle? Ett svar på det är att det är svårt att mäta vad de gör. Hur mycket är en smekning på en sorgsen kind värd i ekonomiska termer? Och vad är en dåligt betald undersköterska värd för samhället?