Men nu – trumvirvel! – har man insett att det vore på sin plats att skriva lite.
Val till EU-parlamentet således. Som ska utökas från 705 ledamöter till 720. Utan att det påverkar antalet valda från Sverige. Vi har begåvats med 21 platser – och så ska det förbli. Enligt matematiska beräkningar lär svenskarna därmed få än mindre inflytande i det parlament som fått alltmer inflytande.
Några stordåd har svenskarna inte gjort, i vart fall inte enligt listan över inflytande. Bäst till ligger Alice Bah Kuhnke (MP) på 114:e plats. Sämst till ligger Sara Skyttedal (nyss KD, nu Folklistan), som låter som om hon gjort stordåd, på 606:e plats. Den svenska skaran är mindre till antalet än ledamöterna från Marine Le Pens småfascistiska parti. Som lustigt nog därmed, i vart fall i EU-parlamentet, har mer att säga till om med beslut som rör Sverige än vad svenska väljare har.
I nästan häften av EU-länderna är partier långt till höger de största i opinionsmätningarna. I ytterligare länder ligger den sortens partier i kring 20 procent. Sverigedemokraterna är ett sådant parti.
I veckan var det debatt mellan EU-gruppernas stora elefanter. Och tro det eller inte, men Ursula von der Leyen, som leder den grupp där moderater och kristdemokrater känner sig hemma, meddelade att gruppen efter valet kan tänka sig att säkra sitt maktinnehav genom samarbete högerut. Och högerut i det här fallet är onekligen högerut.
Utan att dra för stora växlar på det kan ändå påminnas om att det var så den ganska harmlösa tyska borgerligheten sökte makt genom att stötta sig på Hitler. Mer relevant, än så länge, är jämförelsen med Tidöavtalet. Om vi får formell makt, så får du den reella, käre Jimmie.
Förr behövde man inte oroa sig så mycket för småfascister och nynassar och annat eftersom deras strävan inom EU var EU-utträde. Men se, det är inte det självklara längre. Nu finns en krypande tanke om att istället omforma EU till något som ligger mer i linje med deras värderingar. Europa, Europa, über alles. Som det hette en gång i tiden då promenadskorna byttes mot stövlar.
Kort sagt: de två extremhögergrupper som existerar i parlamentet – pimpade med ett gäng av de grupplösa – ser ut att växa så det knakar. Medan alla andra tappar, den gröna gruppen ser ut att tappa mest.
Förskjutningen manar varenda antirasist, varenda feminist, varenda grön, varenda ljummen socialist, varenda demokrat att rösta i juni.
Mobilisera!
Jag vet, det är inte lätt, för något större engagemang för valet finns inte. Konstateras också förnumstigt av de stora medierna. Som självklart inte ser sin del i detta.
Det är vägval som görs. Nu.
Nu är det inte bara medierna som orsakat svagt intresse. Partierna gör också sitt bästa i den grenen. De stora partiernas valsedlar – det gäller inte minst Socialdemokraterna – toppas av politiker som knappast får hjärtan att brinna, som inte ens förmår redovisa offentligt vad de gör med sina väl tilltagna så kallas ”kontorspengar”.
Det viktigaste i det här valet är att stärka parlamentsgrupper som, trots allt, tror på rättssamhället och demokratin, som inser att klimatfrågan är på allvar, som inte kommer på tanken att få formell makt genom att ge extremhöger reell makt. Det är vägval som görs. Nu.
LÄS MER: Möt partiernas toppkandidater
