Vårt kulturarv är det som definierar oss som folk. Det är berättelsen om vilka människor som existerat och hur de levt, vilka traditioner de haft och vilken musik som format dem Det är konsten och det är maten. Fransmännens baguette, italienarens pizza. I framtiden är det berättelsen om oss som bevaras där: vår tids särdrag, vårt skapande av kultur.

Men i Sverige har vi låtit  kulturarvet gå i spillror. Och med vi menar jag staten. För det är staten som äger kulturinstitutionerna och sedan kräver dem på pengar. Modellen kan låta framgångsrik men är snarare en skuldfälla – för staten, av staten. 

Naturhistoriska är ett av flera museer som betalar hyra till Statens fastighetsverk, SFV. En stor del av institutionernas budgetar går till hyra till SFV, samtidigt som underhållet av fastigheterna i flera fall är gravt eftersatt. För det är nämligen inte SFV:s ansvar.  Museerna får heller inte höjda anslag för att kunna utföra nödvändiga renoveringar. 

Och inte nog med det. Om museerna rustar upp riskerar de radikalt ökade hyreskostnader. Nationalmuseum i Stockholm är ett exempel.  Efter renoveringen ökade SFV hyran så mycket att museet i dagsläget blivit tvungna att ha stängt två dagar i veckan. Utöver öppettiderna kan personal komma att sägas upp. 

På Kungliga Operan har fasaden börjat släppa och vattenläckor har uppstått på löpande band. De nödvändiga renoveringarna som Operan länge varit i behov av har skjutits på framtiden för att det inte finns tillräckligt med resurser.

Vårt kulturarv vittrar bort medan regeringen, i synnerhet finansminister Elisabeth Svantesson (M), ser på.

Sedan överbefälhavare Micael Bydén på rikskonferensen Folk och Försvar varnade för att det kan bli krig i Sverige har många börjat förbereda sig. Men hur förebreder sig staten för att bevara kulturarvet? 

I Kristider blir även vårt kulturarv viktigt. I MSB:S rapport Civilt försvar mot 2030 – ett totalförsvar i balanspekar de ut att Sverige behöver stärka just beredskapen för kulturarvet. Ändå kämpar ingen för kulturverksamheternas pågående förfall. 

Det behöver vi börja göra nu. Vi ser hur krig och konflikter runt om i vår värld inte bara dödar människor utan också kulturskatter, i syfte att utarma trygghet och den gemensamma historien.

Sedan oktober har Israel attackerat och förstört hundratals historiska byggnader i Gaza, eliminerat kulturarvet och historien. Det har också varit en medveten strategi från Ryssland under kriget i Ukraina. 

Ett söndervittrat kulturarv stärker knappast beredskapen, men snart är resterna av våra kulturskatter det enda vi har kvar.  Det är inte bara hyresmodellen – att staten både ger och tar – som är skev. Det är också den extrema effektiviseringshets som härjar i samhället. Kulturinstitutionerna kommer inte undan.

Kanske tänker vi inte på museum som livsnödvändiga i tider av krig och kris. Men museum ger inte bara gemenskap – de ansvarar också för att bevara historiska föremål och värdefulla samlingar. 

Nu har flera av museerna svårt att fullfölja sitt uppdrag, eftersom behoven överstiger verksamhetens resurser. Under flera decennier har sparkrav lett till färre anställda som ska utföra fler uppgifter. Värdefulla föremål läggs på hög, historieskrivningen pausas. Vi effektiviserar bort vårt kulturarv. 

I dagsläget behöver vi inte vara rädda för att främmande makt ska förstöra vårt kulturarv. Det gör vi på egen hand. Tills krisen eller kriget kommer får vi nöja oss med popup-museer. Om de nu har råd att betala hyran.