Kanske är det därför som sjuksköterskan Bronnie Wares bok ”The top five regrets of the dying” blivit en storsäljare internationellt och fortfarande är omtalad trots att den kom ut för elva år sedan. 

Boken har översatts till 32 språk och idén till den föddes när Ware under många år arbetade med människor som befann sig i livets slutskede. I mötet med sina patienter frågade hon dem om deras erfarenheter och om de ångrade något eller om de skulle göra något annorlunda om de fick leva om sina liv. 

Hon insåg att de flesta gav liknande svar, det fanns ett mönster i vad människor uppgav. Det var framför allt fem saker som återkom hos patienterna.

Den vanligaste ångern som människor uttryckte var att de önskade att de hade levt ett mer ärligt liv, det vill säga ett liv de hade själva velat ha och inte ett liv som andra människor förväntade sig av dem.  

Ett annat vanligt svar som patienterna uppgav var att de önskade att de inte hade jobbat så hårt. Och den tredje var att de önskade att de hade haft modet att uttrycka sina känslor mer, både negativa och positiva. 

Den fjärde uppgiften som återkom var att många önskade att de hade hållit bättre kontakt med sina vänner, nära och kära. Och den femte önskan var att de skulle ha tillåtit sig själva att vara mer lyckliga.

Ware menar att det finns en röd tråd i svaren och det är modet att vara sann mot sig själv och leva det liv som man själv längtar efter, i stället för att jaga sådant som ger status i andras ögon. 

Det kan till exempel vara att byta arbetsplats eller göra slut med sin partner om man inte trivs. Det kan handla om att resa jorden runt i stället för att köpa lägenhet och konsumera prylar. Eller att påta i sin egen trädgård och varken äga något eller resa långt, bara för att det är det som ger en frid.

Många till vänster kanske har lite svårt för den här typen av böcker och resonemang: man tycker att det är individualistiskt och själviskt att tänka på vad man själv vill i stället för att kämpa för hela samhällets bästa. 

Visionerna till vänster handlar ofta om att systemet ska möjliggöra en rättvis chans för alla att leva ett gott och värdigt liv. Vi kanske kämpar för kortare arbetstid, bättre pensioner eller medborgarlön. Till höger betraktar man det här som nonsens – var och en är ju sin egen lyckas smed.

Men oavsett om man är anhängare av lösningar på systemnivå eller individuella lösningar kan vi i alla fall vara överens om att vi springer i ett ekorrhjul där pressen många gånger är omänsklig.

Förra året konstaterade Försäkringskassan att det aldrig tidigare har varit så många som varit sjukskrivna på grund av stress. Psykisk ohälsa stod för över hälften av alla längre sjukfall och stress var den vanligaste orsaken.

Att reflektera inåt står inte i kontrast till strukturella åtgärder. Snarare kan det påminna oss om varför de förändringarna är nödvändiga.