Slaven hade ingen fri tid alls. Den livegne knappast heller. Industriarbetaren under artonhundratalet kunde tvingas arbeta tolv timmar om dagen. Och ett hårt jobb, även när det efter en lång kamp ”bara” omfattade åtta timmar om dagen, kastade sin tunga skugga också över den lediga tiden.

Jag tänker alltid på min mamma när jag tänker på arbetstid. Hon jobbade på konfektionsfabriken som sömmerska sina åtta timmar om dagen, var uppe först av alla och när hon kom cyklandes hem i skymningen hade hon huvudet fyllt av allt som måste göras till kvällsmaten, med fem hungriga söner som väntade.

Min far lagade i och för sig rätt ofta maten, han hade jobbat som kock, men huvudansvaret föll alltid på mamma. Och vi söner tog allt detta för givet.  

Själva tiden, klockan som tickade, utövade sin makt. Klockan började sitt tickande på fabriken där morsan arbetade, men fortsatte genom hela dygnet, kanske var just tid det allra sista min mor grubblade över innan hon somnade på kvällen. Och tiden var det arbetsköparna som i grunden hade makten över. 

När första maj infaller i år har sjuksköterskorna inlett en övertidsblockad. Arbetsköparna är förbannade. Men vi har en vård som är beroende av att en massa sjuksköterskor nästan dagligen jobbar övertid. 

I längden kommer det inte bara att slita ut dem, det kommer också att bli allt svårare att rekrytera nya anställda när arbetsvillkoren ser ut som de gör. Svensk sjukvård riskerar att kollapsa under tiden själv. 

Själva första maj-firandet uppstiger historiskt till stor del ur kampen för åtta timmars arbetsdag. Åtta timmars arbete, åtta timmars sömn, åtta timmar att göra det man vill. Så löd den formel som den unga arbetarrörelsen utslungade. 

Kampen föråtta timmars arbetsdag blev under en period särskilt stark i USA. En stor, landsomfattande rörelse slogs för kravet och att första maj firas har en hel del att göra med staden Chicago. 

För lite mer än tio år sen kom jag i skymningen gående med snabba steg mot platsen Haymarket i centrala Chicago. Jag skulle träffa en historiker som skrivit om det som hände där den 4 maj 1886. 

Någon kastade då en dynamitgubbe mot polis som kallats in för att bevaka ett fredligt arbetarmöte. Åtta arbetarledare arresterades och dömdes, utan någon egentlig bevisning. 

Upprinnelsen till mötet den 4 maj var det som hänt den 1 maj i samma stad, när arbetare demonstrerat för åtta timmars arbetsdag. Amerikansk arbetarklass var verkligen på benen under dessa år. Ofta leddes den av tyska socialister som tvingats lämna ett repressivt hemland. Många av dem var judar. 

1901 besökte arbetarlegendaren August Palm Chicago (som på den tiden var en av den svensktätaste amerikanska staden, med massor av svenska invandrare). Han var övertygad om att amerikansk arbetarrörelse till slut skulle vinna slaget om arbetsvillkoren. 

Han fick fel: En gryende amerikansk arbetarrörelse slogs blodig av polis och militär under årtionden. Perioden brukar kallas för The Red Scare. Avrättningen av Joe Hill 1915 var ett utflöde av våldet mot arbetarrörelsen i Förenta staterna.

Men det är det där med tiden. Fri är man bara när ingen klocka hörs ticka eller i digital tystnad springa, ja, när tiden liksom inte längre finns. Jag minns när lördagarna blev fria, först i skolan, sedan i arbetslivet. Plötsligt begav sig familjen gemensamt ner för att handla och fika på i Vingåker. Lördagarna hade befriats.

Jag hoppas att arbetstidsförkortning verkligen kan segla upp som en av de stora frågorna. Nu har till och med Socialdemokraterna börjat prata om det, och ser ut att lägga fram ett konkret förslag. 

Sverige har idag den längsta arbetstiden i Skandinavien, kanske i Europa. Arbetsköparna, med Svenskt näringsliv och Sveriges kommuner och regioner i spetsen, är livrädda för att kortare arbetstid ska bli ett allt starkare krav. De har ju alltid haft makten över tiden. 

Minns jag rätt sköt kommunarderna i Pariskommunen 1871 sönder klockorna i Paris för att hejda tiden.