En av Sveriges mest citerade militärexperter skrev för snart tio år sedan följande i en artikel för Kungliga Krigsvetenskapsakademien: ”Under många år, för att inte säga decennier, var begreppet ”geopolitik” i praktiken bannlyst från svensk säkerhetspolitisk debatt (…) De som till äventyrs försökte använda geopolitisk teori för att förklara världspolitiska skeenden… sågs ofta som ytterkantsaktörer.” 

Varför var det så? Svar: Därför att begreppet ”geopolitik” verkligen stammar ur artonhundratalets koloniala tänkande och att det till och med fick sin stora betydelse för i synnerhet Tyskland (som hade ont om kolonier) och därefter inspirerade Adolf Hitler i dennes jakt på Lebensraum. Den som myntade termen var den svenske stockrektionäre statsvetaren Rudolf Kjéllen. 

Geopolitik handlar om makten över land och mark och hos de extra reaktionära flöt det snart samman med socialdarwinism – de starkares rätt att dominera de svagare – och rastänkande: ”Blut und Boden” (blod och jord). 

Men efter andra världskriget växte en annan syn fram som mycket mer lade fokus på internationella regler och rättigheter som överskred själva geografin. Små nationer skulle i teorin inte ha svagare rättigheter än stormakter. Mänskliga rättigheter hade och har varken med jord eller blod att göra. Och själva ordet geopolitik framstod i ljuset av dessa framsteg alltmer som en kvarleva, ett eko av en mörk tid. 

Idag har geopolitik blivit ordet för dagen. När Sverige gick med i Nato var ett av de främsta argumenten: ”Sverige ligger där det ligger”, alltså nära Ryssland och med kust i ett av militära makter eftertraktat hav. Kort sagt: Den geografiska aspekten blev viktigare än något annat – däribland nedrustningstänkande och diplomati – och fick legitimera upprustning. I själva makten över geografin, över jord och mark, ligger politisk makt, eller vanmakt. 

Och nu rusar geopolitikens alla gamla innebörder emot oss med full styrka. Det sitter en man i Vita Huset som slår fast att USA ska expandera sitt territorium, ett yttrande som inte hörts från det ledande västlandet i modern tid (när USA tidigare agerat imperalistiskt har de inte motiverat det med så övertydliga maktargument). Panamakanalen måste tas över av USA (kinesiska företag äger hamnar i båda ändarna av kanalen) och när isen smälter kring Arktis borde Grönland tillfalla USA. I Donald Trumps gestalt har de värsta innebörderna av geopolitik återfötts. I dagarna har han hävdat att den palestinska befolkningen borde flyttas från Gaza till omgivande arabiska länder. Hans geopolitiska blick löper över världskartan. 

Jag vet faktiskt inte om Putin kör med ordet geopolitik, kanske gör hans filosofiska vapenbroder Alexander Dugin det. Men i praktiken bedriver Putin givetvis geopolitik i linje med den gamla koloniala innebörden: Att säkra land och om inte blod så i alla fall kulturell hegemoni över andra folk och länder. 

Jag brukar själv ibland använda ordet geopolitik. Men jag har kommit fram till att jag måste sluta med det: När man gör det stärker man en syn på världens angelägenheter som hämtar näring ur verkligt nattstånden gammal imperialism och avståndstagande från universella rättigheter som något som står över idéer om nationella intressen eller intressesfärer. Där har vi också skälet till att de som tidigare använde ordet geopolitik sågs som ”ytterkantsaktörer” – de var just ytterkantsaktörer, uppstigna ur de värsta sidorna av vår historia. 

Det är bättre, nyktrare och mindre dimfyllt att använda sig av ordet imperialism eller nyimperialism för att beskriva det territoriella maktdrama som nu växer fram i världen. På samma sätt som det är bättre att tala om världskapitalism istället för globalisering, ty i ordet globalisering hörs ingenting av de maktförhållanden som gömmer sig i ordet.