Så är vi då medlemmar i Nato. Och som sig bör kniper vi käften om det som händer i Gaza. Och sitter i högkvarteret för att medbestämma vilka städer som skall utrotas om det blir dags för kärnvapen. 

​Men: det finns också sådant som de flesta kanske inte känner till. Och de som känner till det kanske inte vill prata så mycket om. Det gäller utbildningsväsendet.​

Fast vad har det med Natomedlemskapet att göra? Jo, vi ska utbilda oss i vad som skall betraktas som Natos storhet och krigets mysterier. Från grundskolan till de akademiska studierna.​

Nato har förvisso militär styrka, men akademiska institutioner är en annan styrka. Vilket stillsamt meddelades av Natos forskningschef Bryan Wells vid ett besök i Stockholm. Det gäller teknik och, vilket vi inte ska prata så offentligt om, ideologi. Och vår regering har agerat.  

Vi ska börja med grundskola och gymnasium så att tillvänjningen, förlåt, kunskapen, sker i lämpliga doser. Skulle inte tro att kritiskt tänkande uppmanas. Kritiskt tänkande är att se som fientligt.​

Från och nästa hösttermin kommer således Sveriges gymnasieelever att få lära sig om det goda med Nato i ämnet samhällskunskap. I den pågående Läroplansutredningens uppdrag ingår att ta ställning till om kunskap om Nato även bör ingå i läroplanen för grundskolan.  

Tja, det kan ju tyckas rimligt när vi nu ändå är med. Dessutom som ett lämpligt insteg till universiteten som, enligt allas vår välgörare Bryan Wells, är en avgörande del för Natos verksamhet.

Och han har säkert rätt. Campus Totalförsvar skall bildas. Försvarshögskolan blir nav. Kanske kan vår nuvarande överbefälhavare få konsultuppdrag. Han har ju redan startat bolag för att verka i branschen när han avgår.

​Skulle man kunna tycka att utbildningsväsendet anpassar sig till militarismen och normaliserar en sorts krigskultur? Jag gör det. Och tycker inte om det. 

Vi är – anar jag – på väg in i en kultur där freds- och konfliktforskare av ren akademisk överlevnadsinstinkt kommer att fungera som militarismens förlängda arm. Forskarämnen med annan värdegrund lär söka sig någon annanstans. För att kunna försörja sig. 

Målar jag fan på väggen? Nja, det sluttande planets logik är som den är. Normalisering av det som tidigare inte varit norm sker märkligt fort i vårt samhälle. I vart fall i Sverige. Se bara på hur diplomati och idén om gemensam säkerhet fått maka på sig när krigskulturen ätit sig in. ​

Som om vi inte levde med någon som helst värdegrund… i vart fall ingen som vi står för om den inte är lönsam. Vi kan till och med agera undersåte till Erdogan utan att skämmas, titta bort när folkmordet i Gaza pågår och vägra skriva på FN-förbudet mot kärnvapen. Hur många kunde tro något sådant för tio år sedan?​

Jag tänkte på det när jag såg Agenda häromveckan. Public service-tv i de fyra nordiska länderna arrangerade en debatt om vårt förhållande till det vedervärdiga kriget i Ukraina. Där fick debattörer och experter som talade om vikten av diplomati och samtal som parallella spår till slagfältet uttala sig.

Ord som förhandlingar, vapenvila och fred uttalades på ett sätt som SVT, om de arrangerat själva, knappast tillåtit. För i vårt land är det ensidigt experter och opinionsbildare från Försvarshögskolan och dess krets som figurerar. Vi tycks ha överskott på krigsexperter och underskott av fredsexperter. ​

​Så, med tanke på det, vad är mer naturligt än att universiteten kommer att – ursäkta uttrycket – ”militariseras”? Att det lär ske hand i hand med fördumning och inskränkt acceptans för vad som bör sägas av den som vill försörja sig i den akademiska världen är förstås illa. ​

​Ty visst är det så som Natos forskningschef säger: De akademiska institutionerna utbildar framtidens politiker och militärer. Och de ska fan inte flumma runt med begrepp som ”love, peace and understanding”.

​Sådant är inte lönsamt. I vart fall inte för det vapenindustriella komplexet med vidhängande tankesmedjor och krigskonsulter.