Skyskrapor, solkraftverk, containerfartyg, oljeplattformar till havs: en slags AI-genererad vision av en stadsstat – tänk Singapore eller Abu Dhabi – men med en vagt bekant geografi. Det här är Gaza år 2035. Dokumentet har den officiella titeln ”Plan för omvandling av Gazaremsan” och lovar att ta Gaza ”från kris till välstånd”.
Frihandelszonen Gaza-Arish-Sderot skulle omfatta de 360 kvadratkilometer som utgör Gazaremsan, där Israel bara under den första månaden av konflikten släppte en mängd sprängämnen motsvarande två kärnvapenbomber. Där alla sjukhus, skolor och universitet har jämnats med marken. Där de barn som undkommer bomberna dödas av undernäring till följd av blockaden av humanitära förnödenheter.
Planen skulle dock även omfatta hamnen i El-Arish, söder om Gaza, på den egyptiska Sinaihalvön, och Sderot, en israelisk stad norr om Gaza. På så sätt är det en uppföljning till ”Projekt Storisrael”, som Benjamin Netanyahu för knappt ett år sedan presenterade inför FN, och som postulerar att Västbanken, Gaza och östra Jerusalem ska införlivas i staten Israels officiella gränser. År 2035 ska det finnas en blomstrande kommers på den här platsen, men inte längre en palestinsk politisk enhet.
Planen går på tvärs med den typ av nödåteruppbyggnad som FN anser är nödvändig, och som för närvarande utgår från en tioårig tidslinje för röjning av oexploderad ammunition och 37 miljoner ton spillror och rasmassor, och vars kostnad beräknas till 40-50 miljarder dollar (416-521 miljarder kronor).
Benjamins Netanyahus Gaza 2035 är en plan för att slutföra tillintetgörelsen av Gaza. Det ”vakuum” som IDF skapar med sitt dagliga förstörelsearbete är möjligt tack vare stödet av en del av USA:s härskande klasser som blivit besatta av folkmord, och den kanske främsta symbolen för det är budskapet som den tidigare republikanska presidentkandidaten Nikki Haley skrev på en kula när hon besökte Israel i slutet av maj: ”Avsluta dem alla.”
Som i många tidigare historiska fall kommer det vara total förstörelse som banar väg för ekonomisk tillväxt. I sin berömda bok ”Chockdoktrinen” från 2007, beskriver Naomi Klein situationen i Irak för att visa hur kapitalismen förstör och livnär sig på förstörelse. Idag tar det palestinska fallet hennes tes till det extrema.
I Palestina skapar massmord de ideala förutsättningarna för ”ekonomisk fred” som förkroppsligas av byggandet av energisystem (olja, gasplattformar och solpaneler) och infrastruktur (hamnar, flygplatser och järnvägar) som kommer att göra Gaza till en ekonomisk ”framgång”.
Benjamin Netanyahu tänker stort. Om det han eufemistiskt kallar en ”Marshallplan för Gaza” lyckas, kan en liknande modell, fantiserar Bibi, ”upprepas i Jemen, Syrien och Libanon”.
Det är inskränkt att tänka på det som en irrationalitet som beror på den israeliska lobbyns inflytande.
Den palestinska katastrofen detonerar illusionen att vi lever med ett ekonomiskt system som tjänar människor. Israel har systematiskt överskridit alla möjliga mänskliga gränser – från massakern på svältande barn som stod i kö för att få lite mjöl, till massgravarna med sjukhuspatienter och de brinnande kropparna i flyktingtältet i Rafah – och ändå bryr sig de mäktigaste staterna inte ett skvatt om folkrätten. De har heller ingen avsikt att stoppa sitt militära stöd till Tel Aviv.
Det är inskränkt att tänka på det som en irrationalitet som beror på den israeliska lobbyns inflytande. I själva verket skålar stora internationella aktieägarna, och ekonomin växer i kölvattnet av kriget. För att bara ge två exempel, från oktober till idag har börsvärdet för de två flyg- och försvarsjättarna Lockheed Martin och RTX Corporation skjutit i höjden (med cirka 20 procent och mer än 50 procent).
Som jag förklarar i min bok ”L’Economia è Politica” från 2023 är det som verkar som irrationellt i själva verket en logik för att alstra profit, och drivkraften i vårt ekonomiska system. Gaza representerar inte bara ett gyllene tillfälle för logistik- och infrastruktursektorn. Själva utraderingen av Gaza är redan lönsam i sig. Militarismen är en livsnerv i kapitalackumulering eftersom den tillåter företag att undkomma verklig konkurrens. Problemet med överproduktion som ökar med åtstramningar och som håller människor i ett järngrepp, löses genom ett ständigt efterfrågan från statens sida.
Fortlöpande efterfrågan på bomber och andra militära instrument, istället för bostäder och sjukhus, är ur den synvinkeln helt rationell, och samtidigt omänskligt.
Översättning från italienska: Aleksandra Pogorzelska
