Artikelförfattarna menar att media har brustit i ansvarsutkrävande av våra svenska politiker som inte gör tillräckligt för att förhindra folkmord. Och att medier inte lyckats sätta Israel-Palestinakonflikten i ett historiskt sammanhang.
Till exempel att man inte på ett tydligare sätt beskriver det förtryck och den olagliga ockupation som palestinier utsätts för som lett fram till dagens situation.
De är kritiska till språkbruket, att medier använder kraftuttryck vid beskrivningen av Hamas våld men inte gör det på samma sätt med Israels attacker av civila.
Mycket av kritiken är berättigad, jag har själv upplevt att konflikten har skildrats ytligt ibland, att det har funnits en mjäkighet, det har saknats skarpa frågeställare i möte med representanter för den israeliska staten och ja även vår regering. Mediehusen har dragits med en irriterande senfärdighet.
Men att kalla all rapporteringen i sin helhet för ett ”fatalt misslyckande” är en extremt överdriven beskrivning. Det är farligt. Det kategoriska tonläget riskerar att spela de högerextrema i händerna som utmålar media som folkets fiende.
Problemet är att mycket av kritiken i debattartikeln bygger på önsketänkande om vad medias roll ska vara. Det finns ibland en sammanblandning mellan politik och journalistik.
Debattartikeln tar inte heller hänsyn till faktiska omständigheter. Slimmade utrikesredaktioner, men framförallt att utländsk media inte får komma in i Gaza, självklart påverkar det vad som skrivs. Ändå gör flera mediehus sitt bästa genom att anlita lokala palestinska journalister i Gaza. Så som Sveriges Radio gör.
Den här tidningens reporter Joakim Medin har varit på plats i Israel och Palestina återkommande sedan 7 oktober. Han har intervjuat både anhöriga till de kidnappade och människor från Gaza och skrivit om bosättarnas våld mot palestinier.
Aftonbladet skriver återkommande om de uppgifter som går att verifiera och både deras kultur- och ledarsida har skrivit initierat om förtrycket av palestinier.
Framför allt finns det en mening som sammanfattar hela debattartikelns intention på slutet som får mig att reagera.
”Om lögner kan starta krig kan sanning stoppa dem.”
När jag frågar några av artikelförfattarna på sociala medier vad de menar får jag svaret ”utan stödet från media hade Israel inte kunnat starta kriget”. Som exempel menar de att media spridit vidare flera felaktiga uppgifter kring 7 oktober vilket ska ha bidragit till att legitimera den hårda krigsföringen i Gaza. Ja det stämmer att det har florerat mycket propaganda och obekräftade uppgifter.
Men att media därmed bidragit till att legitimera kriget och på något sätt är medskyldiga är inte bara en grov anklagelse den är dessutom helt ologisk. Man är bra naiv om man tror att IDF läser eller bryr sig om vad BBC och SVT skriver.
Ja, alla stridande parter vill ha opinionen på sin sida. Men för IDF liksom andra militärer är det inte det som avgör vilka beslut som fattas.
Dessutom är det just medier som dokumenterat, granskat och avslöjat militärens övergrepp. CNN, Bellingcat, israeliska tidningen Haaretz med flera har återkommande gett oss en helt annan bild än militärens.
Den som kan något om Israels militära historia vet dessutom att den israeliska strategin handlar om att avskräcka. Det hade med stor sannolikhet inte spelat någon roll om Hamas tagit två gisslan eller 200, om det skett en attack mot en kibbutz eller flera.
Jämför med Libanon 2006. När Hizbollah kidnappade två israeliska soldater jämnades södra Libanon med marken av israelisk militär och flera centrala platser i Beirut bombades sönder. Kriget varade i två månader och dödade över 1000 libaneser och tvingade en miljon människor på flykt från sina hem.
Internationella samfundets förmåga att skydda civila är svagt och det gäller inte bara Gaza, utan Sudan, Yemen, Syrien eller tidigare Bosnien och Rwanda för att nämna några exempel.
Men det därhandlar mer om politik än journalistik. Vad är då journalistikens ansvar? Att vara läsarens öron och ögon, att vara vittne för de som saknar en röst, öka kunskapen om händelseutvecklingen, dokumentera och granska.
Media är inte felfria, men progressiva vinner heller inget på den kategoriska inställningen mot pressen.