Donald Trump har chockat världen med sina höjda tullar och ett handelskrig har nu verkligen brutit ut, särskilt efter Kinas hårda svar. Vi ser slutet på globaliseringens era, utbrast en brittisk Labourpolitiker häromdagen. Och överallt, inte minst på alla borgerliga ledarsidor, sörjs det nu över att frihandelns dagar är över. Alla förlorar på att frihandeln begränsas, det är ropet från snart alla håll. Bör vänstern utan invändningar instämma i detta rop?
Nej, inte utan invändningar. Saken är trots allt litet mer komplicerat än så. Världshandeln har stadigt ökat sedan nittiotalet, då WTO (Världshandelsorganisationen) skapades för att befria världen från så många handelshinder som möjligt. Under den tid som gått sedan dess har samtidigt miljö- och klimatproblemen ökat. Man måste helt enkelt vara en idiot för att inte inse att den ständigt accelererande världshandeln är en avgörande orsak till det: Varor transporteras över hela planeten, natur skövlas, barnarbete kan fortgå för att mineraler ska fram och ut på världsmarknaden.
I Brasilien har enorma områden i Amazonas avskogats för att ge plats åt först bete och därefter gigantiska sojafält med en monokultur där skördarna sedan transporteras över haven till exempelvis Sverige eller Kina för att ge protein till djuruppfödning och köttätande.
Det är också frihandel. Och den tär på jordens resurser. Frihandel är när Tesla köper in mineraler från Madagaskar som utvinns av barnarbetare. Frihandel är också när plötsligt en hel landsända kan ställas inför massiv arbetslöshet och ett rostbälte föds som bidrar till att skapa det enorma missnöje som till slut kan slunga upp en galen högerpopulist till makten. Trump själv hade på sin Liberation Day kallat in bilarbetare som ilsket sörjde över alla fabriker som lagts ner i USA på grund av frihandeln. Nu tror de sig ha hopp igen.
Men de bedrar sig. Trumps syfte med sina tullar är att möjliggöra enorma skattesänkningar, särskilt för de rikaste; felaktigt tror han att staten kan tjäna så mycket på tullarna att skattesänkningarna inte belastar en redan mycket svårt tyngd amerikansk statsskuld. Och de där bilarbetarna kommer snart att inse att kapitalismens själva logik går emot dem: profiten i arbetskraftsintensiv industriproduktion flyttar alltid till platser på jorden där lönerna är så låga som möjligt. Kort sagt till kapitalismens periferier och inte till dess amerikanska hjärta. Där blir sluteffekten i stället snarare allmänna prishöjningar och ett försämrat läge för arbetarklassen.
I själva verket har den heliga frihandeln ganska länge varit hotad. Förhandlingsrundorna inom WTO har gått trögt. Trump krånglade redan under sin förra mandatperiod och Biden fortsatte delvis på samma spår. I en värld där nationalismen och dess våldsamma storebror imperialismen vuxit snabbt – USA ska nu expandera geografiskt enligt Trump och detsamma försöker sig Putin på i Ukraina och Xi Jin Ping gentemot Taiwan – är det inte underligt att även handeln blir ett instrument för inbillad nationell eller imperialistisk storhet.
Men detta är som sagt en komplicerad fråga. Frihandel kan också innebära att bättre miljöteknik snabbare når delar av världen där den behövs.
I amerikansk press har jag den senaste tiden sett angrepp på vänsterekonomer som Joseph Stiglitz eller Thomas Piketty som varit kritiska till en för långt gången frihandel och statsmakter som dragit sig tillbaka från all marknadsinblandning och låtit ojämlikheten explodera. Men kritiken från vänster mot en totalt oreglerad världshandel – den som ibland kallas The Washington Consensus – är naturligtvis en helt annan än Trumps och hans ekonomiska (o)rådgivares.
Idag har vi en situation där doktrinära marknadsekonomer och enögda försvarare av frihandeln inte ser att de sociala och ekologiska problem den också kan leda till, hotar just deras ideal om en så oreglerad världshandel som möjligt.
All handel bör regleras. Av ekologiska skäl, av sociala skäl, av rättviseskäl. Men det är något annat än plötsligt skyhöga tullar för att göra Amerika great again.
