En natt för några dagar sedan letade jag på Youtube upp det tal J D Vance höll på republikanernas konvent i Milwaukee när han utsetts till Donald Trumps vicepresident.
Och natten omslöt mig när jag satt uppe och såg det. Vance är hårt reaktionär. Men han utstrålar stark intelligens och närvaro. Jag antar att Trump valde honom i hopp om att han ska fixa röster i det amerikanska rostbältet.
Många känner redan till honom. Hans bok om sin uppväxt i Middletown, Ohio, blev en bästsäljare i USA 2016 och översattes till svenska 2017. Och det var denna barndom han berättade en hel del om i sitt tal.
Jag kommer aldrig att glömma varifrån jag kommer, slog han fast till dånande applådåskor. Han hade berättat om den järnkamin till mormor som uppfostrade honom och fick bort honom från drogerna.
Det som verkligen slog mig när jag hörde hans tal var detta: Om alla hans berömmande ord om Trump togs bort och enbart klipp från det han sa om sin uppväxt och hans passionerade ord till försvar för de bortglömda klasserna i Amerika blev kvar – ja, då skulle det ha varit en klassisk arbetarledare man lyssnat till.
I ett nötskal: Allt det han sa om arbetarklasstolthet och att aldrig glömma är något man i princip inte hört från en amerikansk demokrat eller en socialdemokrat i Västeuropa på årtionden.
Jag satt i natten och kände det: Den här mannen säger vissa saker som de progressiva partierna för länge sedan slutat säga men som de skulle behöva säga. Och när de inte säger det går det som det går.
I det senaste svenska riksdagsvalet röstade en majoritet av de sjukskrivna på SD. De längst ner lägger rösten på maktens hantlangare.
Jag läste hans bok, Hillbilly Elegy, när den kom. Den berättar om ett folk som en gång för länge skeppades över från de brittiska öarna, folk som brittiska kronan inte ville veta av – tiggare, arbetslösa, kriminella som fick sina veritabla slavkontrakt för att exploateras på den nya kontinenten.
De blev arrendatorer, småbönder, kolgruvearbetare och till sist ofta industriarbetare. Och sedan en generation tillbaka betraktas de som globaliseringens förlorare – fast det borde heta världskapitalismens förlorare – när fabrikerna lagts ner och många har gått ner sig i droger.
De föraktas. De kan kallas white trash eller hillbillies. Ingen vill veta av dem. Detta vita skräp befinner sig så långt bort från de härskande skikten på Wall Street och Vita huset som någon kan vara. Vance skriver någonstans att det inte var för att Barack Obama var svart som folket därhemma ogillade honom: Det var för att han talade perfekt engelska och verkade tillhöra eliten.
Natten kastar ljus över politiken. Denne Vance är en råkonservativ politiker som hyllar den amerikanska drömmen om att vem som helst kan lyckas i sitt liv. Och som uppenbarligen blivit en politisk streber som nu tar chansen att bli Trumps påläggskalv, trots att han för inte så länge sen var en av hans hårdaste kritiker.
Jo, intelligens strålar ut från honom. Han har inte Trumps brutalitet. Och han säger sådant som ett medelklassifierat demokratiskt parti knappt längre har någon som kan säga.
Detta är mardrömmen: Alltför många längst ner på klasstegen tycker sig alltså få upprättelse när de hör en hyperkonservativ politiker tala om dem. Trots att den politik han står för ofelbart kommer att göra det ännu sämre för dem som redan har det sämst.
Det första året efter att Trump vann presidentposten märktes i det liberala kommentariatet ett visst uppvaknande. Många insåg att eliterna i det amerikanska samhället helt glömt bort en massa människor i det fattiga USA.
De som röstade fel var inte bara galna – de var symptom på ett klassamhälle utan självreflexion. Den självinsikten blev kortvarig. Och spelplanen har nu öppnats för röster som J D Vance´s. Trots att det måste finnas tusentals demokrater på gräsrotsnivå som kunde säga samma sak. Men: Det demokratiska partiet har inte lyssnat på dem.
Natten är här.
