Vi vet inte ens vad vi ska fira, det enda vi vet är att Gustav Vasa valdes till kung den 6 juni 1523.
Men inte ens den händelsen var ett självklart val som symbol för nationaldagen. I slutet på 1800-talet talades det om andra kungar som skulle uppmärksammas där 6e och 30e november stod som alternativ.
Många tyckte midsommardagen var ett bättre förslag.
Så sent som 1989 ansåg konstitutionsutskottet att nationaldagen/svenska flaggans i sin dåvarande form ”gav tillräckligt utrymme för att markera nationaldagens betydelse i det svenska samhället”.
Och så där fortsatte det, ingen stor opinion eller högljudda krav på att göra officiell helgdag av 6 juni.
Men plötsligt från ingenstans bestämde den socialdemokratiska regeringen 2003 för att ta det nationalistiska klivet.
Förklaringen ligger i tidsandan. Sveriges inträde i Europeiska unionen 1994 och ”ökad internationalisering” - som det står i regeringsproposition 2004 - skapade förmedlingen stress hos Socialdemokraterna som svarade med att backa bandet på hemmaplan och stärka den svenska ”nationella identiteten” som motvikt.
Dåvarande samordningsminister Pär Nuder (S) tillsatte en utredning för att räkna på vad det skulle kosta att fira Sverige.
Utredningen kom fram till att en ny röd dag var alldeles för dyrt. Lösning blev därför att stryka en annan röd dag.
Av alternativen fanns Första maj, men den var för svår att rucka på resonerade utredarna. Av de tre resterande dagarna var Kristihimmelsfärdsdag den mest ekonomiskt lönsamma för staten att stryka. Men den har alldeles för stark ställning inom kyrkorna menade man.
Kvar fanns trettondagen och annandag pingst. Trettondagen ger människor en lång sammanhängande ledighet under den mörka årstiden, vilket är bra skriver utredarna.
Dessutom åker många på skidsemester. Alltså skulle det vara dåligt för fjällturismen att ta bort den. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv återstod därför annandag pingst som den mest lämpade att göra sig av med.
Så föddes nationaldagen 2005. Som ett politiskt projekt uppifrån och med en kalkylator. Inte utifrån en självklar händelse eller en folklig önskan.
Gemenskap skapas inte så. Den skapas i sociala möten, i det lustfyllda. På idrottsarenor, på Folkhögskolor, på folketshus. Eller som i Melodifestivalen, en svensk folkfest om något som stolt visar upp mångfalden i vårt land. Förra veckan var det Stockholm Marathon, också en folkfest. Tusentals människor sprang loppet, lika många stod vid sidan av och hejade tillsammans.
När vi ska gå till valurnorna på söndag är det en hyllning till den svenska demokratin. För att inte tala om midsommarfirandet, årets höjdpunkt för många där svenska traditioner känns naturligt att fira.
Man kan älska Sverige på många sätt, men politiker ska inte bestämma hur och när vi ska känna på ett visst sätt. Att trycka en konstlad dag i halsen på folk skapar varken gemenskap eller identitet.
