”Faran rör sig mot oss med full hastighet. Vi kan inte titta bort. Vi måste fatta det: Det som händer i Ukraina kan hända här också.” 

När Natos generalsekreterare Mark Rutte höll tal på Natomötet i december var tonfallet påfallande apokalyptiskt. Han hade starka och entydiga uppmaningar till försvarsindustrin runtom i Europa: 

”Ni måste göra allt ni kan för att vi ska kunna bevara vår säkerhet. Det finns pengar på bordet och det kommer bara att öka. Så våga vara innovativa och ta risker.”

Rutte slog i sitt tal fast att det är ”oacceptabelt” att banker och pensionsfonder vägrar investera i försvarsindustrin. När stämningen hade höjts i inledningen av talet gick generalsekreteraren över till hur mycket mer Natos länder borde spendera på upprustning. 

Han anförde naturligtvis inga specifika siffror, men han gjorde en viktig utläggning i frågan när han konstaterade att de europeiska regeringarna i genomsnitt satsar runt en fjärdedel av sin BNP på pensioner, sjukvård och socialförsäkringar. 

Därefter konstaterade han: ”Vi behöver en liten del av dessa pengar för att göra försvaret mycket starkare och för att bevara vårt sätt att leva.” 

Det är klartext. Dra ner på välfärden och lägg istället pengarna på militär upprustning. För att uttrycka det bibliskt: Smid om plogbillarna till vapen. 

Nej, det är inte förvånande att det låter så här från en militär allians. Men det finns ett oerhört starkt narrativ i hela samhället nu – en bärande berättelse som definierar ont och gott – och det är närvarande i det Rutte talar om. 

Och det är så starkt att alla andra perspektiv utesluts. 

Att detta narrativ existerar är i sig inte alls konstigt. Europa fick en chock när Ryssland angrep Ukraina och den vrede vi alla känner över det ryska övergreppet på Ukrainas befolkning är alltigenom befogad. 

Men ett militaristiskt narrativ är farligt därför att det tränger undan nästan alla andra berättelser om vad som behövs i våra samhällen. 

Hot handlar enbart om främmande makters aggressioner och aldrig om vad ”vi” sysslar med som kan vara farligt och öka osäkerheten. När Natos generalsekreterare talar finns intet utrymme för de världsliga utmaningar som exempelvis klimatkrisen kommer med. 

Också om det ständigt upptrappade krig som de mänskliga civilisationerna för mot naturen och biosfären, och de enorma konsekvenser det får och kommer att få, kunde det sägas: 

”Faran rör sig mot oss med full hastighet. Vi kan inte titta bort. Vi måste fatta det: Det som händer i Los Angeles eller Amazonas kan hända här också.” 

Men detta hot ryms inte inom det dominerande narrativet. 

På konferensen Folk och försvar i Sälen fanns inga programpunkter där kärnvapen diskuterades, trots att Sverige nu ingår i en kärnvapenstrategi. Inte heller fanns bland programpunkterna någon diskussion om hur klokt det egentligen var att skriva på DCA-avtalet med USA – som ger amerikansk militär tillgång till 17 svenska militärbaser – i ett läge där Donald Trump kunde bli nästa president.  

Och Trump blev USA:s nästa president. Redan innan han tillträtt har han hunnit med uttalanden som strider helt med den så kallade regelbaserade världsordning som Putin som bekant helt struntar i. 

Men när ett narrativ är tillräckligt starkt och ensidigt upphör viktiga frågor att dryftas. Alla måste hålla sams. 

I en intervju i Sveriges Radio P1 i lördags pressades den nya svenske överbefälhavaren Michael Claesson att driva tesen att den svenska politiska debatten måste bli mer ansvarstagande och mindre polariserande. Det lät rätt mycket som att han inte gillade motsättningar kring det där narrativet. 

Alla blir med den logiken rädda för att med eventuella avvikande ståndpunkter anklagas för att spela Putin i händerna – trots att den påtvingade endräkten i samhällsdebatten verkligen går i den ryske autokratens förskräckande, odemokratiska spår.  

Narrativet är starkt och gör oss alla litet dummare.