Beväpnade grupper har kastat ut regeringsstyrkor på flera håll i nordvästra Syrien. Området i norr har de senaste åren styrts av olika beväpnade grupper och det har rått en slags terrormaktbalans. Inte minst eftersom Turkiet, Iran, USA och Ryssland är djupt involverade men ingen vill ha ett direkt storkrig. 

Men Mellanöstern är som en dominobricka. Faller en bit någonstans så får det effekter på resten av området. Iran och Hizbollah har i många år stöttat Bashar al-Assad och tillsammans med Putins Ryssland har regimen säkrat makten.  

Krigen i Ukraina, Gaza och Libanon har dock förändrat läget radikalt. Sedan Putin invaderade Ukraina har den ryska armen tvingats skifta fokus och lägga mindre resurser på Syrien. Och sedan den 7 oktober 2023 har Iran och Hizbollah också riktat om sina styrkor. I vakuumet som uppstått har rebellerna i Syrien kunnat avancera.  

Den grupp som är mest drivande är militanta Hayat Tahrir al-Sham, HTS, som tidigare hade kopplingar till Al-Qaida. Jihadisterna har även varit dominerande aktören i Idlib och andra delar av nordvästra Syrien.  

Många syriska familjer och civila – de som betalat det högsta priset i kriget – är dock lättade att regimstyrkor dragit sig tillbaka. Många som har fördrivits och splittrats har nu kunnat återförenas för första gången på många år.  

Samtidigt är läget oroligt. Ja, regimen är försvagad, men den har inte slutat med flygbombningar. Diktatorn är känd för att radera hela områden, inklusive civila för att slå till mot motståndare och militanta grupper.  

Och många civila är oroliga för vad som ska hända härnäst. Hur hårdföra kommer jihadisterna att vara mot lokalbefolkningen, oppositionella och minoriteter? Kommer Ryssland att lyckas mobilisera och attackera ännu hårdare mot civila?  

Militanta HTS har vuxit på bekostnad av andra oppositionella grupper​ och de anklagas för att tidigare ha kidnappat, dödat och torterat syrier som är emot regimen och mot jihadisterna. 

Flera analytiker menar att Turkiet ligger bakom utvecklingen, men varför just nu och vad planen i så fall skulle vara är för tidigt att säga något om.  

Däremot har Turkiet haft som mål att kontrollera delar av nordväst för att dels hålla kurderna som är starka i nordost under uppsikt och dels för att kasta ut syriska flyktingar från Turkiet och tvinga dem tillbaka till sitt gamla hemland.  

Nu gäller det för utomstående att inte göra misstaget och tro att här måste göras ett val mellan al-Assad, HTS eller Erdogan. Ingen av de nämnda är syriernas vän. 

Att militanta grupper överhuvudtaget kunnat slå rot är på grund av Syriens diktator. Regimen är högst ansvarigt för att ha kvävt varenda demokratisk och moderat rörelse. Detta har gett bränsle till extremister. Assad grävde sin egen och Syriens grav när han krossade revolutionen 2011.  

Många syrier är med rätta oroade över vad som ska hända framöver, inte minst med minoriteter som kristna och kurder. Syrier har tappat allt hopp om en framtid i ett krig som är inne på sitt 14:e år. Någon långsiktig plan för stabilitet finns inte för landet. 

Europiska ledare verkar mest vara måna om att kunna deportera syriska flyktingar. Nyligen normaliserade Giorgia Melonis Italien relationen med al-Assad av den anledningen.  

Flyktingfrågan har förblindat Europa, som hellre fokuserar på flyende än orsakerna till flykten.