Antisemitiska hatbrott har ökat det senaste året. Nästan femtio procent av aktiva i barn- och ungdomsorganisationer utsätts för hat eller hot, enligt en undersökning från LSU.
Själv kan jag inte ens skriva en tweet som nämner trans utan att få höra att jag lider av vanföreställningar, vill fördärva barn eller borde leta upp närmaste bro. Jag orkar inte ens gå igenom och överväga vad som kan vara brottsligt.
Det här måste få ett slut.
SÄPO varnar för att extremistmiljöer frodas på internet. Det kan handla om rekrytering, radikalisering eller att de erbjuder en gemenskap. På nätet är det särskilt lätt att sprida konspirationsteorier och enkla förklaringar till det som upplevs vara fel i samhället.
Gränsen mellan våldsam och icke våldsam extremism blir mer diffus. Även de som inte har en extrem avsikt kan bidra till en retorik som gör att fler går från ord till handling.
Ingen är immun mot radikalisering, men ensamhet är en riskfaktor. Med sjunkande skolresultat för unga män och vad vissa beskriver som en kris för manligheten kommer de vara ett fortsatt enkelt mål för extrema miljöer. Som respons måste samhället vara radikalt empatiskt och förstående.
Michael Johansson, tidigare aktiv i Grön Ungdom, hamnade under sin skoltid i en högerextrem miljö. Youtubes algoritmer rekommenderade mer och mer radikalt material och han märkte att han accepterades av killarna i skolan när han upprepade sakerna han hörde på internet.
Han fick ett socialt sammanhang när han halkade in på radikaliseringen. I de miljöerna skyllde de världens problem på feminismen, wokeismen, transpersonerna, invandrarna och judarna.
När någon mitt under EU-valrörelsen kontaktade Grön Ungdom om saker Michael Johansson hade sagt valde han att avgå. Han hade varit öppen med sin bakgrund, men kanske inte hur illa det var.
I våras var Pim van Dorpel kandidat till ny ordförande i LO men hoppade även han av – när det kom fram att han trettio år tidigare hade rört sig i högerextrema miljöer.
Det är upp till varje person hur man ser på gamla skelett i garderoben. Det är en balans mellan ifall man sonat för det, hur bekväma andra känner sig, eventuell skada för rörelsen och om man orkar med det.
Men som samhälle kan vi inte för evigt döma ut offer för radikalisering. Det kommer att komma fler och fler sådana fall. Det måste finnas fler vägar ut ur radikalisering än det finns vägar in. Särskilt med tanke på att den ofta grundar sig i manipulation eller sökande efter gemenskap snarare än värderingar.
Samtidigt finns det en stor skillnad mellan de som ångrat sig och de som numera bara uttrycker en lättare variant av extrema åsikter. Det finns likaså organisationer som bytt bana och de som fortfarande visar tecken på saker som de hävdar tillhör det förflutna.
Förståelse och empati betyder inte att man inte ska peka ut antisemitism, transfobi eller sexism. Men man måste inte döma ut personen det kommer ifrån. Ibland går det att hitta gemensam mark och förklara varför viss retorik är skadlig även med de man sist väntade sig.
Själv försöker jag prata mer om beteenden, retorik och idéer än personer och epitet. Någon kan sprida transfoba konspirationsteorier som idén om en global “könsideologi” utan att veta att det är samma retorik som Jair Bolsonaro och Donald Trump använder. Man kan ha olika åsikter om transfrågor utan att använda sådan retorik.
Att kalla någon för rasist, sexist eller homofob riskerar att skifta samtalet till någons karaktär snarare än hens beteenden. Det blir en fråga om semantik och god ton istället för själva sakfrågan. Det gör människor defensiva och får dem att retirera till fränder som kan förstärka eventuella extrema idéer.
Alla som uttrycker extrem retorik är inte redo för att rannsaka sig själva och man ska inte kompromissa med sina värderingar. Men extremism är någonting man gör, inte något man är. Om vi ska stå emot extremism ska ingen behöva vara ensam, eller bara välkomnas av dem som har enkla svar på svåra frågor.
