Det verkar finnas en uppfattning om att bisexuella, som den näst vanligaste sexualiteten, har möjlighet att passa in överallt och därför saknar problem att ta på allvar. Det stämmer inte.
Nyligen presenterade Folkhälsomyndigheten rapporten ”Hur mår bisexuella?”, där gruppens livsvillkor i Norden kartlagts.
Bisexuella bedöms ha ”betydligt sämre livsvillkor, livskvalitet och hälsa” än homo- och heterosexuella. De har sämre förutsättningar att leva öppet med sin sexualitet och upplever utanförskap i både hetero- och HBTQ-sammanhang. De löper högre risk för förtida död och bisexuella kvinnor är särskilt utsatta vad gäller psykisk ohälsa, våld och substansanvändning.
Det är inte förvånande att en grupp med en på spektrat mer flytande sexualitet har svårt att orientera sig i ett samhälle besatt av binäritet. Möjligheten att passa in överallt blir i praktiken till avsaknaden av samhörighet.
När min roman Männen i mitt liv kom ut år 2020 lästes den främst som en berättelse om gråzoner vid heterosexuellt sex. Förståeligt, även om den för mig handlade mycket om hur någon påverkas av förnekad bisexualitet.
Min huvudkaraktärs erfarenheter beskrevs ibland som att hon låg med många män och ”till och med” kvinnor, vilket i motsats till min avsikt befäste idén om att bisexuella kvinnor bara är utsvävande heteros.
När romanen i våras publicerades på spanska mötte jag liknande fördomar. En journalist från en stor dagstidning skrattade när jag nämnde bifobi. Han hade aldrig hört uttrycket och resonerade att det väl var deras eget fel om de inte synliggjorde sig.
Under årets Stockholm Pride var jag med i en livepodd med ett bisexuellt tema för plattformen Bögbibblan. Samtalet med de andra gästerna fyllde min – på bisexuell gemenskap – smått svältfödda själ med sprudlande glädje och samhörighetskänslor.
Kvällen därpå hamnade jag i ett samtal med en kvinna som med en axelryckning nämnde att hon undviker att dejta bisexuella eftersom hon inte litar på dem.
Den bubblande glädjen från podden byttes mot den välbekanta, ständiga samhällsförväntan på bevis och slutligt avslöjande av bisexuellas sanna sexuella läggning med endast två acceptabla utfall: lesbisk i förnekelse eller fejkande heterosexuell posör.
Bisexuellas utmaningar ses lätt som perifera i relation till den utsatthet andra HBTQ-personer upplever, men de står inte i motsats till varandra. De hör ihop.
De senaste veckorna har vi sett riksdagsledamöter förfäras över att Försvarsmakten använder ordet ”hen” och följt diskussioner om vilka testosteronnivåer en kvinna får ha för att tävla mot andra kvinnor i OS.
Precis som misstänkliggörandet av bisexuella är fenomenen exempel på en i samhället fortsatt rådande begränsande idé om att mänsklighetens samtliga sätt att ingå i relationer och uttrycka sin identitet går och bör placeras i absoluta binäriteter.
Den hånfulla och misstänksamma ton som bisexuella stundtals möter är inte alltid den allvarligaste konsekvensen av denna exkluderande och skadliga norm, men den är en del av dess upprätthållande.
Och det är ett av många tecken på att världen skulle bli en lite bättre plats om vi inte var så besatta av att placera folk i fack.
