Det som påstods vara demokratiskt oacceptabelt verkar sluta med en enkel helgutbildning i vikten av respekt för andra Tidöpartier. Det lockar till eländets skratt, men med EU-valet i sikte bör regeringens brist på ryggrad göras till en påminnelse om de verkliga konsekvenserna av moralisk töjbarhet inför extremhögern.
Från Kalla Faktas granskning har främst elakheter om andra partiföreträdare fått fäste i samtalet. I stället borde bilden på den glade Jimmie Åkesson (SD) inklippt i en pansarvagn vilt skjutande omkring sig vid Rinkeby torg vara diskussionens mittpunkt.
Varför? För att våldet som ”lösning” i frågan om migration inte är en uppdiktad fantasi hos höhö:iga nätkrigare på SD:s kommunikationsavdelning.
Det är en högst verklig del av EU:s pågående och framtida ambitioner för hur migration ska hanteras. Den politiska fördelningen efter valet avgör hur mycket av den ambitionen som kan förverkligas.
De senaste årens förändringar i Europaparlamentets mandat liknar utvecklingen i många nationella parlament. Från stark dominans av konservativa EPP och socialdemokratiska S&D, till att den liberala gruppen Renew fått en vågmästarroll, till att de högerextrema grupperna ECR och ID väntas få ökat inflytande efter valet.
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen söker stöd från de sistnämnda för att – som EPP:s kandidat – bli omvald.
Med Italiens premiärminister Georgia Meloni reser hon runt till nordafrikanska länder för att – på tveksamt mandat – ingå överenskommelser om att samarbeta kring ”migrationsfrågan”.
Vad är det för samarbete som EU – Nobels fredspristagare år 2012 – har med dessa ledare? Och vilka krav på mänskliga rättigheter har Meloni, själv känd för att försvåra för samkönade par att erkännas som föräldrar till sina barn och som innan invasionen var en uttalad Rysslandvän?
Förra månaden reste duontill Kairo för att lova bort 7,4 miljarder euro till Egypten, ett land som rutinmässigt använder tortyr i sina fängelser.
I veckan släpptes en rapport genomförd av bland annat Washington Post, Der Spiegel och Le Monde tillsammans med Lighthouse Reports. I den framkommer hur länder som Tunisien utför “migration management” enligt EU-avtalen genom bland annat “desert dumps”.
Där slussas hundratals – etniskt profilerade – svarta människor in i bussar, körs ut i öknen och dumpas på öde, avlägsna platser för att hindras från att fortsätta sin resa. I vissa fall lämnas de över till Libysk säkerhetstjänst där de placeras i förvar.
Med EU:s nya asyl- och migrationspakt ökar möjligheterna att utvisa människor till andra länder än där de är medborgare. Nästa steg är att minska antalet människor som överhuvudtaget når Europa.
För detta krävs en moralisk flexibilitet som tillåter liberala regeringar att göda auktoritära regimer med legitimitet och pengar, för att därefter blunda för vilka medel de tar till för att uppfylla sin del av avtalet.
Till det behövs en fortsatt avhumanisering av de människor vars liv bedöms värda att offra i jakten på illusionen om att migration kan upphöra genom våld. I det arbetet fyller trollfabriker en funktion som är viktigare att diskutera än dålig stämning på samordningskansliet.
Möjligen blir det en meme i en trollfabrik någon dag. En tecknad bild på någon från säkerhetstyrkorna som den 10 januari 2022 i Tripoli sköt öppen eld mot flyktingar och migranter som försökte ta sig ur ett överfullt förvar, där det saknades tillräckligt med mat och vatten.
Kanske kan samtalet då handla om våldet som accepteras inom ramen för alla dessa moraliska kompromisser i migrationshanteringens namn.
Till er som inte tror att döden på Medelhavet löses genom att människor i stället dör i libyska förvar:
Rösta i Europaparlamentsvalet den 9 juni.
