Göran Greider: När Dylan möter Trump

Jag hade på fredagskvällen oerhört förväntansfull precis slagit mig ner i den stora biosalongen för att se ”A complete unknown”, filmen om Bob Dylan. Mobilen blixtrar till. En kollega på Dala-Demokraten föreslår att han skriver om det som hänt i Vita huset. Vad fan har hänt där? Jag hann inte kolla upp det riktigt innan filmen började och hade under dagen heller inte följt någon nyhetsrapportering – och sedan dröjde det ett par timmar tills jag klev ut ur salongen. 

När jag gjorde det förstod jag att en hel världsbild, i alla fall bilden av USA, förändrats i grunden den kvällen. Det var en egendomlig känsla.

På filmduken hade jag nyss sett det Amerika som jag älskar – folkmusikens, det progressiva ”andra” Amerika – men nu såg jag vad som hände på den stora globala filmduken: Vita husets filmsalong. Trumps och Vances mobbning av Zelenskyj ändrade i ett slag miljoners, kanske miljarders människor grundläggande syn på Amerika. 

Filmen från presskonferensen i Vita huset betyder förmodligen mycket mer för planetens spontana kollektiva medvetande än den politikomläggning i imperialistisk riktning som Trump redan genomfört sedan han tillträdde. 

Världens mäktigaste land har nått oss inte i första hand som politik utan som en berättelse.

USA är ju verkligen en film. Ett universum av känslor och välbekanta ansikten, stjärnor, rebeller, gangstrar både från kulturen och politiken, ja detta är vår mytiska gudavärld, från Jesse James till John F Kennedy, från Al Capone till Rosa Parks. Världens mäktigaste land har nått oss inte i första hand som politik utan som en berättelse, via all slags populärkultur. Trump lyckades till och med klämma ur sig kommentaren att grälet på presskonferensen i alla fall blev ”great television”. 

I ”A complete unknown” får vi istället den berättelse om USA som vänsterfolk som jag alltid älskat. Folksångernas och medborgarrättsrörelsens hoppfulla Amerika, ja allt det i detta andra Amerika som i nästan ett sekel fått oss att om inte blunda för den amerikanska imperialismen men i alla fall hoppas på något annat. 

Det är faktiskt en helt underbar film. Filmen inleds och avslutas med att den radikale sångarlegenden Woody Guthrie möter Bob Dylan. Guthrie ligger svårt sjuk och stum av en nervsjukdom på ett sjukhus i Queens. Guthrie i sin tur knyter banden bakåt till hela det radikala Amerika. Han skrev inte bara ”This land is your land” och anklagades för att vara kommunist. Han skrev exempelvis också en sång till Joe Hill som Dylan fångade upp när han skrev sin sång till Woody. På hans gitarr, framvisad i filmen, löd skriften ”This machine kills fascists”.  

I filmen framställs folkmusikkulturen som mycket dogmatisk och renhetsivrande. Den tålde inte Dylans elektrifiering. Det är den enda punkt i filmen där den känns direkt orättvis. Den vänlige Pete Seeger framställs som balanserande vid inskränkthetens gräns när han är beredd att stänga av strömmen då Dylans band drar igång. Jag blev därför glad när en skribent i Svenska Dagbladet i söndags noterade detta och skrev att den strid som utspelade sig på Newports folkmusikfestival i slutändan gällde något mycket större: 

”Men att det idag är så lätt att raljera över publikens reaktioner är väl det yttersta beviset på vad som istället hände: vi kan skratta eftersom ingen längre på fullt allvar tror att musik kan åstadkomma någon väsentlig politisk förändring. Grundidén som som gjorde den amerikanska folkgenren radikal har gått ur tiden.” 

Själv gillar jag förstås Dylans elektrifiering: Den förnyade musiken, samtidigt som han alltid bar med sig det folkkulturella elementet i sin låtskatt; i sin självbiografi grubblar han över en sång han själv borde ha skrivit om Joe Hill. Det är inte det. Dylan förblir för min del det 20:e seklets store bard. Och jag använder medvetet det där gamla ordet bard. Han sjunger för en värld. 

Men skribenten i Svenska Dagbladet fångar något viktigt i sin kommentar (i en lång artikel som handlar om Joan Baez): att vi nu står med en musikindustri som glömmer allt vad det andra Amerika heter och att en president i Vita huset, omgiven av nickande techmiljardärer, snart är allt som är kvar av berättelsen om Amerika.