Jag stirrade på ett konstverk på Moderna muséet som inte verkar ha något namn - jag hittade inget fast jag gick runt den där bassängen flera gånger. Men jag är rätt säker på att jag kommer att drömma om den där bassängen med grå, ibland exploderande soppa, som jag inte på något vettigt sätt kan beskriva. 

Det händer mig allt oftare att det politiska språket helt enkelt tar slut. Man står vid stumhetens tröskel och har inget att tillfoga. Den känslan kommer över mig varje gång jag nås av någon ny larmrapport om klimatkrisen. Vad finns mer att säga? Vad har jag och vi längre för ord för att visa allvaret i den pågående krisen? 

Det brukar ofta heta att världen blivit så galen att all satir har slutat att fungera. Men att satir blivit nästan omöjlig, det kan jag trots allt stå ut med. Det är långt värre om vi inte längre finner orden för alla de döda, de dödade och de och det som dödar.

Känslan av förstumning kom över mig häromdagen när jag satt i en nyhetspanel för att kommentera ett par olika saker: först det faktum att Donald Trump utnämner en antivaxxare till amerikansk hälsominister. Det går inte ens att bli upprörd över det. Det finns i vart fall knappast längre något politisk terminologi för att sätta ord på det som sker i Vita Huset. Jag kan kalla det högerpopulism, rent vansinne, idioti. Men det är vanmäktiga ord.

Nästa fråga som dök upp i panelen gällde den bananfobi som sannerligen diskuterats ordentligt den senaste veckan. Programledaren frågade om en person med en sidan fobi verkligen kan vara minister, till exempel försvarsminister och det var som om frågan öppnade en grotesk fantasivärld inom mig: För en sekund såg jag inom mig hur ryssarna kom över havet med krigsskepp fyllda av bananer. Det stockade sig i huvudet. Jag kunde varken skratta eller bli arg. Och inte heller ville jag kränka någon som kanske verkligen lider av svår fobi inför bananer.

Så jag kunde inte göra annat än att börja tala om surrealism. 

Surrealismen var konstnärernas försök – ett fantastiskt försök – att befria människan från fördomar och all slags inre censur. Men antivaxxare och bananfobiker spränger sönder mitt medvetande lika starkt, ja starkare. 

På muséet gick jag i alla fall vidare till målningarna med tysk expressionism. Lite besviken blev jag allt över verken där, som sträckte sig fram till 1914. Jag hade hemligt hoppats på målningar som profeterade om en kommande undergång, färger och linjer där den stora katastrofen som väntade i första världskrigets skyttegravar kunde anas. Målningar och bilder som fångade upp känslan jag bär på: att så mycket just nu störtar samman, samtidigt som vi inte ens har ett språk för vidden av det som sker. I en nyhetsapp hade jag då precis denna söndag sett att dussintals nya döda kunde räknas i Gaza efter israeliska attacker och i Ukraina öste Ryssland enorma mängder drönare över städerna. 

Men jag såg inte det på väggarna. Jag såg inget språk för fasorna. 

På en vägg i Moderna muséet fann jag till slut en kort dikt av en ung poet som dog i kriget 1914. Han hann inte skriva mycket. Han var, som poeter ofta behöver vara, ganska olycklig medan han levde, kanske mest för att han var homosexuell i en tid när det var omöjligt att vara det. Jag läste hans ord på väggen bland de tyska målningarna: 

En dag kommer - jag har tecken - 

en dödlig storm från yttersta norr.

Det luktar lik överallt. 

Det stora dödandet börjar.

Himlens sjok blir mörka,  

stormdöden lyfter sina klotassar;

ner faller alla trasor.

Mimare exploderar. Flickor spricker. 

(….) 

Allt möter sitt eget vidriga slut.

Bussar välter jämrande. 

Känslan av status quo lämnade mig. Jag stod inför språk. Bitvis svårbegripligt. Men språk.