Så föll mina ord för drygt tre år sedan när det stod klart att den lilla bruksorten Kvarnsveden i Dalarna drabbats av en industrinedläggning: ett stort pappersbruk lades ned.
Kvarnsveden är inte stort, kanske 5 000 invånare. Ungefär 450 anställda fick sparken.
Jag såg framför mig att det kring varje anställd finns makar, barn, släktingar och kring dem olika småföretag, från sushibutik till konditori som behöver sina kunder: Alla skulle de påverkas av blixtnedslaget.
Småorter på landsbygden – det är där den globala kapitalismen känns, in på bara kroppen. På Södermalm i Stockholm eller Majorna i Göteborg känns den inte lika mycket.
Det är väl därför jag alltid tyckt mig känna att en random person på en gata i Kvarnsveden, Smedjebacken eller någon annan bruksort är långt mer medveten om vilket slags världskapitalism vi faktiskt lever i än vad random person i Stockholms innerstad är.
Bruksortsbefolkningar har oftabetraktats nedlåtande. Men för det mesta har de mer av planetärt medvetande än de flesta storstadsbor. De vet vad världskapitalism är för något.
Bara ett år efter det där blixtnedslaget vaknade Kvarnsvedens befolkning istället i ett lyckorus.
Dagarna efter Rysslands invasion av Ukraina och det krigsmörker som därmed sänkte sig, kom nyheten att batteriföretaget Northvolt tänkte etablera sig där den gamla pappersfabriken stod öde. Det skulle ge ett tusental jobb.
Kommunen kom på fötter för att fixa allt runtomkring som behövs: utbildning, bostäder och annat. Den dagen skrev jag en ledare som tjöt av glädje – ett förödande blixtnedslag hade bytts ut mot en investering i den gröna omställningens anda.
Och nu, strax före midsommar kom beskedet att Northvolt hux flux drar sig ur investeringen. Det hade legat i luften ett tag. Ingenting hände ju ute i Kvarnsveden.
Plötsligt stod det klart: Kvarnsvedens befolkning fick återigen se sina känslor och sin framtidstro raderas över en natt.
Det är bara att konstatera att vi har ett ekonomiskt system där plötsliga blixtar kan förändra allt över en natt. Det mest fascinerande med detta är egentligen att vi tar detta så naturligt. Vi blir kortvarigt förbannade, men accepterar i grunden att våra liv är i händerna på makter långt, långt borta.
Löntagarna är åskådare, inte aktörer. Balansen mellan kapital och arbete har överallt och under lång tid förskjutits till kapitalets fördel.
I en annan del av Dalarna, Ludvika, bytte det stora kraftöverföringsföretaget ägare: Hitachi betalade hundra miljarder till ABB och ett stort företag bytte ägare över huvudet på de anställda.
Men det framstod bara som naturligt. Och när det visar sig att Hitachi fått en enorm order till Ludvika är alla maktfrågor bortglömda.
När man besöker Hitachi i Ludvika idag känns det som att komma till någon sorts alien-metropol: Överallt nya blänkande bilar på parkeringen. I grannstaden Smedjebacken reses en ny stor industrilokal. Kanske ska ett par tusen nya människor anställas.
Ilskan mot batteriföretaget Northvolt är i dag stor i lilla Kvarnsveden. Kommunledningen i Borlänge – Kvarnsveden hör till den kommunen – sliter sitt hår. Och jag undrar vad kommunledningen i Skellefteå, där Northvolts produktion aldrig riktigt kommer igång, tänker:
Står vi i en grön bubbla? Har vi lånat ihjäl oss?
Lönsamheten är egentligen ganska låg i en produkt som batterier, och efterfrågan på batterier till elbilar verkar dessutom halta. I Sverige är högerregeringen medskyldig till det. Det är billigare att massproducera batterier i Kina.
De stora industrimakterna i världen, EU, Kina och USA står på randen till ett fullskaligt handelskrig – och de där blixtnedslagen från den globala kapitalismen lär bli fler framöver och miljoner löntagare kommer att stå där i en känsla av vanmakt.
Men det är den där starka känslan: ägare/kapitalister långt borta gör som de vill med varje lokal plats utan minsta hänsyn. De ställs inte till svars för brutna löften. De går knappt att få tag i.
Vi lever i ett för människan ovärdigt system.