Ledarkolumn: Min sons rädslor är för tunga för ett barn att bära

Jag minns att jag var rädd för att sommarlovet skulle kännas kort, som ett ögonblick. Att allt det jag önskade att det skulle innehålla inte skulle få plats. 

När vi skulle samåka till hockeyträningen var min rädsla att det var Fredriks pappas tur att köra. Inte för att han var elak eller konstig, utan för att han alltid hade högsta värmen på i den lilla vita dieselgolfen, så att det var fyrtiofem grader varmt i kupén. 

Och för att han dessutom kedjerökte. Jag var inte rädd för röken, men kombinationen av rök och värme frambringade en sorts panikkänsla kring huruvida syret skulle räcka de 1,5 milen till ishallen. En liten springa vid fönstret var öppen vid förarsidan, jag försökte alltid sitta på den sidan för att kunna andas in den lilla mängd klara luft som sipprade in.

Jag var rädd för djupa vatten och vad som kunde finnas därnere i mörkret. På sätt och vis var det väl min fantasi jag var rädd för, egentligen, men det förstod jag inte då. 

Och jag var rädd för att springa på de stora killarna i kvarteret bredvid. Inte sällan passade de på att jaga en, och de hade gjort något slags sport av att sätta skräck i samhällets yngre pojkar. Efter att de vid ett tillfälle fått tag i Markus och kastat in både honom och hans cykel i nyponbuskarna var vi yngre ständigt beredda på att gå samma öde till mötes.

En gång siktades en blottare uppe vid landsvägen. Ingen visste vem det var. Men bland oss barn var det en demon som när som helst skulle fläka upp sin rock för en när man tog genvägen via fotbollsplanen och fältet till affären. 

Jag minns att papporna i kvarteret möttes utanför vårt hus och gick i samlad trupp ner genom skogen. De var jägare och målsmän. Efter den marschen, som ingen av oss visste vad den gick ut på, syntes blottaren aldrig till igen. 

Mina rädslor var ett barns. Ingen av dem satte några direkta begränsningar i min tillvaro.

Jag var rädd för att dö, och på kvällarna var jag tvungen att hitta det perfekta läget med örat mot kudden för att kunna höra min puls, samtidigt som den inte fick höras för väl utifall att jag skulle upptäcka en oregelbunden rytm. 

Mina rädslor var ett barns. Ingen av dem satte några direkta begränsningar i min tillvaro. Den stora förändringen kom när jag precis hade fyllt åtta år och jag en morgon hörde mamma gråta från hallen.

Jag smög ut ur mitt rum på övervåningen och tog några steg ner i trappan, där jag iakttog mamma mellan spjälorna i räcket. Iklädd morgonrock stod hon lutad mot byrån i hallen. Framför henne låg dagens tidning. Hon grät tyst. 

Efter en stund gav jag mig till känna och frågade var som hade hänt. Hon tittade upp på mig där i trappan och sa: ”Olof Palme är död.” Jag kände ingen Olof och förstod inte varför hon var så ledsen. 

Veckorna efter låg tystnaden som ett lock över det lilla samhället och jag förstod att Olof nog var en människa som många brydde sig om. Och att den händelsen skulle förflytta gränserna för vad rädsla kunde vara även för mig.

Han kan inte sova, så jag lägger mig bredvid honom och håller om. Jag frågar vad som är fel. Om han vill prata. Han säger att han inte vet varför, men att han är orolig. Att han inte mår så bra.

Vi pratar om Fortnite och om hur vi ska bli bättre på att vinna fler Victory Royals tillsammans. Han är tyst en stund, sedan frågar han: 

”Pappa, tror du att Trump eller Putin kommer hit?”

Han pratar om Elon Musk. Han pratar om bränderna i Los Angeles och undrar hur djuren ska klara sig. Om hur barnen i Gaza har det just nu. Han undrar om han som dödade människorna i Örebro verkligen är död och om det som hände där kommer hända på hans skola. 

Han undrar varför. Varför det är så svårt att vara snäll.

Han tittar regelbundet på Lilla Aktuellt och håller sig uppdaterad kring händelser i världen. Han undrar varför. Varför det är så svårt att vara snäll. Varför folk inte bara kan vara sams. Jag svarar så gott jag kan. 

Mitt i en mening somnar han och jag ligger kvar och hör hur hans andetag blir tyngre. Jag pussar på hans rygg och ställer dörren på glänt när jag lämnar hans rum. 

Hans rädslor är mina. Vi delar dem. Och jag tänker att han borde få vara rädd för mörka vatten, fyrtiofem grader i en liten vit dieselgolf, för pulsen mot kudden. 

Men så ser det inte ut, för världen har förändrats. Världen är inte ett fantiserat spöke. Den är en armé av elakhet som min son bär på sina tolvåriga axlar. 

Innan jag somnar tänker jag på det han sa. På varför det är så svårt att vara snäll.